Arkiv förQuébec

TORONTO

{ lördag 31 maj 2008 @ 02:27 } · { Alltihop, Livsbetraktelser, Québec }
{ } · { Kommentarer (7) }

Yes, da ska jag äntligen sätta mig ner och skriva om arets resa! Eller ja, arets AFS-jippo atminstone, nämligen den lilla utflykten till Toronto.
Klev upp vid den härliga tiden halv fyra lördag morgon för att ta bussen fran Qubec klockan sex. Träffade där ett trött, rödögt Beauce-gäng, och vi installerade oss längst bak för att sova den första av dom tio timmarna i buss som lag framför oss. Det kändes helt puckat när vi skulle stanna för att käka lunch och det plötsligt pratades engelska bakom Wendy’s-disken. Och pa samma gang träffade jag mina svenskor och blandade därmed tre sprak hejvilt utan att inse att jag började tilltala Kurt pa svenska och Julia pa frengelska. Och ja, Kurt hittade en pase i en godisautomat med SVENSKA BÄR. Vet inte riktigt vad det ska betyda, men svenska bär var det och gott var det sannerligen!  
För att göra en lang historia kort, sa kom vi fram, knäppte kort framför CN-tornet, käkade buffémiddag och akte och spelade massa bil -och skjutspel i en vansinnig spelhall. Var föressten stört kul att träffas hela Skandinavien-gänget för första gangen. (För ja, det var nämligen första gangen precis hela AFS-gänget i Québec, dvs typ 1oo pers, träffades.) 
Oj vad jag känner att jag maste hoppa fran en sak till en annan, här sitter jag och sa är klockan tva pa natten och sa har jag skrivit endast det här pa typ 45 minuter.  
Hur som helst! Nästa dag bar det äntligen av till Niagarafallen, detta fenomen som jag alltid har velat se men som jag inte ens visste att det fanns i Kanada. Och ja, det var grymt maffigt. Vi tog pa oss härliga bla rockar (sa att vi sag ut som adoptivpäronen i Nile City) sen bar det av i bat för att bli genomblöt, halvt nedblast och halvt omkullkastad samtidigt som vi beundrade dessa omöjliga vattenmassor, som sag ut att ösa sig ner för klipporna i slowmotion. Halvt omtumlade och med sminket rinnande at alla hall tog vi oss senare därifran för att aka till Marineland, en slags djurpark/nöjesfält där jag käkade världens slaskigaste hamburgare, brände axlarna och AKTE BERG -OCH DALBANA för första gangen! Pinsamt att det är första gangen när jag är sjutton ar, men den hade loopar och allt sa jag är mäkta stolt i alla fall. Tänkte att när jag ända haller pa att göra en massa saker som jag aldrig har gjort förut sa maste jag ju göra det ocksa. Första gangen var jag dock tvungen att sjunga Pippi Langstrump ASHÖGT med Sofia för att kväva min nervositet.  
Samma kväll akte vi pa restaurang där norskan Therese hanglade med en späckhuggarleksak som kunde öppna munnen, där jag försökte kommunicera med en dansk snubbe, Rasmus den rödharige, och där en viss bit bröt gick ett väldigt omoget matkrigs-kladdigt öde till mötes.  
Sen var det da mandag (efter en söndagkväll där ledarna tejpade rumsdörrar och desperata översociala AFS-studenter ringde i panik till varandra för att hitta kryphal i ledningens supergenomtänkta system för att fa oss att ga och lägga oss) och efter att ha skrivit AFS med alla studenter ute pa gardsplanen sa akte vi till CN-tornet. Typ ett dödligt högt torn. Jag kan ju säga er det att när vi akte upp i den bedrövligt inglasade hissen sa skakade jag fran topp till ta. Sen kände jag mig inte mycket lugnare när jag ett tiotal minuter senare lag pa ett glasgolv där man sag rakt ner pa backen ett hundratal meter ner. Och JA, det lyckades jag fanga pa kort.
Vi lyckades ta oss ner igen i alla fall (efter att ha lärt Lucas säga ”Jag älskar dig”, vilket var lite krangligare), och sen bar det av för att shoppa. Även fast det var en yttepyttig shoppingtur pa typ en timme (där vi skulle hinna äta, shoppa och säga hejda till folk .. fy vilken jobbig bit) sa hann jag köpa en pinsamt turistig Kanada-tröja (som jag för övrigt glömde i ett provrum, min stora klant) och tva linnen pa H&M! Yeah. Alltsa det är ju en grej när man aker till Stockholm och klagar för att det alltid slutar med att man handlar pa H&M även fast det finns massa andra affärer, men när man är i Toronto i himla Kanada .. Da tar det ju emot. Men jag suktar sa mycket efter svenskt, nanstans langt där inne, det kanske är därför.
Ja, sen var det da dags att säga hejda till folk. För ja, där star man och sa vet man att ”dig diggar jag stenhart men vi kommer troligen aldrig ses igen”. Usch vad klämmigt det känns. Ett jättestort BLÄ.
Men hur som helst. Vi satte oss i varan buss, medans halva gänget satte sig i den andra, och sa for vi. Jag tryckte i mig en superstark grön curry, svettades som en vilde och gjorde därefter allt för att ta vara pa mina sista timmar (eller ja, pa ett bra tag i alla fall) med mitt underbara Norge/Sverige/Danmark-gäng. Jättestort BLÄ igen när folk droppade av bussen och det till slut bara var Beauce-gänget som satt kvar i mörket, helt ensamma och konstiga. I alla fall jag kände mig konstig. Typ anti-klimax. Världens superhelg med massa underbara personer, och sa bara skiljs man at pa det där viset. Det borde inte vara lagligt.
Men da var det atminstone mödan värt.

Och sa nu da, det som nästan gjorde att jag inte orkade bry mig om att skriva om Toronto. Alltsa jag vet inte om det är normalt att SMÄLLA AAAAV pa det här viset, men det är i alla fall vad jag har gjort hela dagen fram tills nu.
(BAAAAH!)

  

Svensk nostalgivecka

{ torsdag 22 maj 2008 @ 22:25 } · { Alltihop, Musik, Québec }
{ } · { Kommentarer (1) }

Alltsa, i söndags hörde jag Boten Anna pa en allmän fest, men det svenska vansinnet slutar inte där. För gissa vad jag nyss sag pa TV? Wallander, pa franska. Inte visste jag att det var sa himla stort internationellt. Jag maste erkänna att jag kände nan slags stolthet när jag sag Kurt där pa rutan (när jag hade kommit över mitt livs största chock). Och det kändes helt bissart att se ICA-kassar och svenska regestreringsnummer och typ ”Ystad saltsjöbad”. Och justja, melodin till ”Brev fran kolonien”, kommer den fran nat annat ursprungligen? För i reklampausen hörde jag nämligen den i bakgrunden till nan blöjreklam.
Ja, och förutom allt detta svenska i massmedia sa är den första fragan som ställs när jag träffar nan, utan undantag: när aker du hem? GASH, tror ni jag vill tänka pa det?! Seigneur. Häromnatten kunde jag inte sova för att jag kom att tänka pa min avresa. Gärna resa härifran, jag BOR ju för sjutton här.

Och ja förresten, som lite respons pa era kommentarer: intrycket jag har av svenskar kanske helt enkelt är intrycket jag har av kristna. När jag kommer och tänka pa det har jag ju bara gatt pa ett bröllop i hela mitt liv, sa jag kanske inte ska börja dra alla bröllop och alla svenskar över en kam. Men det var en grej som jag kom att fundera pa. När nan här fragar mig: hur är det i Sverige? sa kan jag i princip aldrig riktigt svara. Jag kan säga nat svävande om att i MIN familj .. men jag vet inte alltid hur alla svenskar gör. Här kommer man och ska lära alla om ens kultur och sa vet jag inte ens hur jag ska svara när nan vill veta.  

Men halla! (Byter ämne i ljusets hastighet) Det sa jag inte ens, att nu har min andra värdbror OCKSA fatt ett barn! En liten kille den här gangen, Zacharie. Och tyckte jag att den andra var liten, sa var det ingenting jämfört med det här. Jag visste inte att det fanns människor som inte väger nanting. Man fick knytet i famnen och man hade intrycket av att bara halla i filtarna. Och sen sag man att ja justja, det stack visst fram ett litet ansikte ocksa. Fy vilket gulligt litet barn.
(Men ursäkta, vad är grejen med att ingen blir berörd av att bebisar spyr hela tiden? Det maste ju vara det äckligaste som finns. Där satt alla vuxna och typ: oooj, stackars liten, nu kom det mycket! VA?! BLÄ säger jag.)

Men häng inte upp er pa det, för det var en fantastiskt harmonisk varelse att titta pa. Och han ger jämt ifran sig massa gulliga pip, typ kattunge.

Och ja, nu maste jag lägga till en grej här. Igar hade vi friidrottsdag pa skolan och jag kom trea 15oo m. Bah, jag tror det är det är den första medalj jag nansin har fatt. Fast det var inte riktigt en medalj, det var mer ett vitt band. Men hur som helst. Och samma dag tror jag att jag dödade en kopparorm, helt utan vilje. Jag bara höll i den ett tag och sen när jag släppte ner den sa var den bara död. Usch vad sorgligt.

Jag känner en bot

{ måndag 19 maj 2008 @ 03:50 } · { Alltihop, Filmer, Musik, Québec }
{ } · { Kommentarer (7) }

Jag känner verkligen att luckorna mellan mina uppdateringar blir för stora. Sa nu, klockan kvart över tre pa natten, trött och bedrövlig, bestämmer jag mig plötsligt för att berätta om helgen som har varit. Jag kan verkligen välja rätt tidpunkt för saker och ting.

Vi har i alla fall haft en lang och fantastisk helg pa fyra dagar, och i torsdags inleddes den med en shoppingtur i St Georges med Pierrette och Natou. Jag köpte ingenting av det jag hade tänkt köpa, dvs saker som jag behövde, däremot köpte jag fyra par örhängen för 1o dollar. Jag och specialerbjudanden… Sucka-ducka. Varför kunde jag inte slösa mina pengar pa filmen som jag har velat köpa hela aret? Hur som helst. Fredagen var en sommardag utan dess like, termometern som svettades i solgasset visade pa över trettio grader. Sa ut studsade jag för en springtur (ih, maste komma i from innan friidrottsdagen pa skolan, ska tävla i 15oo m, och eftersom att jag har en svensk titel att försvara vill jag ända kunna ta mig igenom det utan att skämmas), och sen stannade jag och larvade mig hos Carl hela eftermiddan. Carl stod och mekade med sin nya bil och jag och Will sparkade puck. Och jag har förstatt varför man använder klubba när man spelar hockey: det gör förfärligt ont att sparka pa en puck.
Pa kvällen gick vi pa nat barnspektakel, jag, Pierrette och Michel, där barn i tioarsaldern sjöng diverse poplatar inför en halv arena med ett band och allt. Det var nan grej för att samla in pengar till nan fond för sjuka barn och programledaren, som inte är vilken karl som helst utan en rikskändis, var störtskön och retade gärnet ur barnen. 
Sen nästa dag började galenskaperna med Nicos syrras bröllop. Pierrette och Anthony slet som djur hela förmiddagen för att fixa allas frisyrer, dvs bruden, brudtärnorna och sa lilla mig. Anthony fick i uppdrag att locka mitt har, vilket inte är en lätt match kan jag säga er. Det tyckte inte han heller. Jag har aldrig sett en sa less frisör, jag trodde att han skulle börja grata, eller atminstone ge upp. Eller ja det gjorde han typ ocksa, men till slut, när svetten redan pärlade pa hans överläpp och huvudvärkstabletten började verka, fick jag nan spejsad liten boll och sag sa där dödligt chic ut som jag aldrig tidigare har gjort. Sen blev det inte sämre när jag planterade fossingarna i mina überchica klackskor, som visserligen tar död pa mina fötter men som maste vara det snyggaste par skor som jag nansin har ägt. Sa jag pudrade dom med babypuder, härdade och klackade iväg, blaögt ovetandes om att det skulle sluta med att jag dansade runt barfota med mina döfina skor dissade i ett hörn.  
Sen maste jag erkänna mig själv med att vara otroligt löjlig när det kommer till bröllop och sant. Jag hade verkligen tarar i ögonen när det blev dags för brudparet att kyssa varann, även fast det inte är folk som jag är särskilt nära. Det var bara sa fint allting, sa blommigt och soligt och kärligt, och deras lilla bebis var bara sa söt och brudens klänning sa underbar. Hjälp, ibland kan jag komma pa mig själv med att längta efter det. Det, och att fa barn. Jösses, det känns inte normalt, hoppas det är nan san där fas.
Sen fortsatte i alla fall partyt i St Joseph, och slutade inte förrän fyra samma natt. Under den tiden hann jag prata med en profesionell hockeyspelare vars bästa kompisar var svenskar, höra att jag var ett hjärta pa tva ben och fa svarta fotsulor. Det är sa lustigt, för ett bröllop hemma i Sverige, det brukar besta av en lang middag med massa sketcher, allsanger och fragesporter och andra allmänt lugna, trevliga aktiviteter. Eller ja, rätta mig om jag har fel, men det är som intrycket jag har av dom sävliga svenskarna. Här är det Smirnoff och disco hela natten lang.
Hur som helst sa sov vi pa hotellet där festen hölls.
Och nu pa tal om sova sa inser jag att klockan är kvart i fyra. Vad gör jag här? Maste i alla fall berätta en sista nyhet, och det är en STOR sadan. Kom precis hem fran nan fest som Carl tog med mig pa, som hölls ute pa en gräsmatta i Vallée. Det regnade lite till och fran, det fanns en eld, det fanns ett tält, det fanns ett dansgolv, och det var sjukt kul alltihop. Men det bästa av allt, det var när vi var i färd med att hoppa som ett gäng darar för att försöka liva upp dom trögdansade människorna runt omkring oss och jag hörde en välbekant meloldi.
(Förlat för att man hör min falsksang och för att filmen är sa dödligt rörig och lang, men jag tyckte det var sa sjukt kul.)

14 juin, c’est d’jà la fin

{ lördag 10 maj 2008 @ 15:39 } · { Alltihop, Musik, Québec }
{ } · { Kommentarer (7) }

Ahh, nu har jag sjungit, och cheerleadat, och dansat tango, och gjort chokladbollar med jordnötssmör i, kollat pa Blades of Glory och pratat till fem pa morgonen. Och nu ska Pierrette fixa mitt har tydligen, vi ska nämligen fira Mors dag i eftermiddag. Vilken lycka. Och ikväll ska jag pa nat slags musikspektakel med nan tjej med raspröst.   

Jag känner mig ju inte sadär jättesnygg

{ måndag 28 april 2008 @ 19:38 } · { Alltihop, Filmer, Québec }
{ } · { Kommentarer (1) }

Alltsa jag vet inte om det bara var vi som tyckte det här var sjukt kul. Kanske det var det, för vi var som sagt bedrövligt trötta. Hur som helst sa är det bara sa lamt.

Han ÄR ju CP

{ söndag 27 april 2008 @ 20:33 } · { Alltihop, Citat, Musik, Québec }
{ } · { Kommentarer (3) }

Nämen titta vilken grej, jag har färgat haret! Haha. Inte trodde jag att den dagen skulle komma inte. Och inte trodde jag att jag skulle bli typ vitharig heller, men det är en annan historia.

Ja alltsa, Sofia kom i helgen och det var en ganska oslagbar helg kan jag lova er. Vi gick upp halv sju pa fredag morgon för att aka och hämta henne, och fran det att vi sags till det att vi skildes i eftermiddags slutade vi i princip inte att avbryta varandra. Jag kan ju säga er det att när man är i den här situationen, när man inte har träffat en svensk mer än tre ganger pa ett ar och man inte har kunnat prata svenska under mer än en halvtimme pa telefon pa de senaste manaderna sa har man plötsligt sa sjukt mycket att säga.
I alla fall, vi inledde hennes besök med en cykeltur i Tring, och sen bar det av pa min arma tävling. Och den där tävlingen, det var nagot av det konstigaste jag har varit med om. Vi kom till skolan, och sa sag vi typ inte en själ. Där trodde jag att det skulle vimla av folk och att det skulle vara nan slags uppvisning, men vi blev ivägskickade för att hitta rummet där jag skulle spela, och sa satt det folk lite här och där i korridorerna, som var helt nedsläckta av nan anledning, och väntade pa att möta sina öden inne i klassrummen. Och sa jaha, da gick jag in där när det var min tur och spelade mitt lilla stycke pa darriga fingrar, och sen fick jag höra av domaren att jag hade en bra vänsterhand och att han gärna hade undervisat mig om jag hade stannat i Québec. Det var ju lite coolt. Och sen jaha, sen bara akte vi därifran. Skumt som tävling tyckte jag.

Alltsa nu ville Pierrette att jag skulle komma och kolla pa nan musik-gala pa TV, sa jag ska fortsätta berätta om varat harfärgninsäventyr och besök i St Georges (och gud, bussplatsen där det luktade kräks…).  
Maste bara ta med, innan jag gar, en lista som vi skrev idag med dom bästa orden och uttrycken pa franska och svenska. Här kommer den:

Franska:

  • Metton - lat oss anta
  • Ben là - men gud, men vada, men ah orka, jamen ”haha”, men ge dig, men ah (vad less jag blir/vad dryg du är) (Som ni ser är det här typ världens mest användbara uttryck.)
  • ”Fek” (ça fait que) - sa, alltsa, dvs.
  • Pis - och, sa (pis, on y va-tu? = so, are we leaving?)
  • Croche - sne
  • Tant mieux - vad bra, bra för dig, lika bra

Svenska:

  • He
  • Men dura ..!
  • CP
  • Lika bra
  • Snett
  • Men hurrudu
  • Da blir det fult och jobbigt att lyssna pa dom.

Blanc, rouge, tache de rouille

{ torsdag 24 april 2008 @ 23:00 } · { Alltihop, Musik, Québec }
{ } · { Kommentera }

Ahh, var!
2o varmt sedan nästan tva veckors tid tillbaka. Snön smälter i RÄSERFART, cyklar tas fram, floder svämmar över, bubbelpoolen fylls, det dineras utomhus och ett visst svenskt litet ansikte bränns halvt sönder i förmiddagssolen utanför la cabane à sucre. Underbart. Har spenderat mina eftermiddagar med att springa, cykla och dryga med Carl och Will pa gatan. (Där man äntligen ser husen och inte bara väggar med snö.) Var lyktstolpe förresten, som man sag mindre och mindre och till slut inte alls under snötäcket, var helt avbruten pa mitten. Och all skit som hundarna har lämnat pa snön hela vintern har nu hamnat pa gräsmattan. Och det kan jag säga er, att under en vinter skiter tva hundar ganska mycket. Och det är ganska äckligt att se allt pa samma gang.
Hur som helst, jag känner mig mer varsprittig än nansin, och även fast jag inte vill det sa kan jag inte lata bli att tänka pa hur lite tid jag har kvar. Det blir bara bättre och bättre, och slutet pa allt kommer bara närmre och närmre. (Oj, nu lät det som att jag ska dö, men sa är det ju inte. Det är bara en konstig känsla.)
Neeej, orka prata om det. Jag följde med Pier-Anne i eftermiddag när hon provade sin balklänning, och jag bara smällde AV, och sa fick jag en dödlig lust att prova massa prinssessiga smycken och trippiga, glittriga skor till min egen klänning. Och vet ni vad, här far man TVA kakor pa Subway. OCH, häromdan fick jag ett diplom pa franskan för ”förbättring”. Yeah. Och idag sjöng jag Mitt lilla barn inför en jury, och nu är det klappat och klart att jag far vara med. Ahh. 

Och till helgen kommer Sofia, min svenska vän, och hälsar pa. Da ska det badas bubbelpool, det franska spraket ska diskuteras, det ska äntligen pratas lite svenska och det ska shoppas i St Georges. J’ai hâte.

Vilken karl

{ onsdag 16 april 2008 @ 20:11 } · { Alltihop, Filmer, Musik, Québec }
{ } · { Kommentarer (1) }

Alltsa här satt jag i min jakt pa Jojje-videos för att hitta en lat att spela pa skolan. (Ah, det kanske blir Jag är det fulaste som finns, bara för att jag lyckades hitta en video och ta ut ackorden. Jag skulle gärna spela Mitt sar, men jag hittar det ingenstans. Hjälp?) Ja i alla fall, da hittade jag den här istället, och jag bara myser när jag hör en man som sjunger sa självklart som Cornelis gör. Han kan t o m sjunga fel skickligare än Samuel Ljungblad.

Londonbeat

{ måndag 14 april 2008 @ 21:20 } · { Alltihop, Musik, Québec }
{ } · { Kommentarer (2) }

Alltsa för ett bra tag sen satt jag och kollade pa Québecs version av MTV, och sa sag jag troligen världens fulaste musikvideo. VÄRLDENS fulaste, jag lovar. Kolla in det här. Lägg märke till dom flygande gitarrerna, den fantastiska urklippningen där man nästan ser greenscreenen rakt igenom och gitarristen med sin otroliga inlevelse under världens lamaste solo. Ja det är ganska roligt. Laten är ju inte sa vansinnigt bra heller.  

Alltsa det glömde jag berätta, att härom veckan var jag pa min första riktiga hockeymatch. Inga storslagna lag eller nat, men det var i alla fall 15 ooo pers eller nat som kollade. Känns som att det är nat man maste uppleva när man kommer till Kanada. Funderar pa om jag ska betala en förmögenhet för att ga och se en NHL-match, det skulle ju vara grejer det. Det är bara det att det kostar mer än min resa till Dominikanska. Eh.

Och sa var jag som sagt i Vallée i helgen. Blev ingen skidklubb med coverband, däremot ett bowling-parti och pannkakor à banan och choklad vid halv tre-tiden pa natten i grannsamhället St Marie. Dessutom hjälpte jag Mathieu att skriva en text till en lat han har skrivit till sitt band. Grejen är nu den att det var en lat av typ Metallica-sorten, sa det var inte direkt som att mina flummiga dikter om tid och kärlek skulle passa bra in. Sa det slutade med att vi hittade pa en historia om nan karl som ville göra som han ville utan att nagon hindrade honom, och trodde att om han dödade nan skulle han typ bli odödlig för att han hade tagit kontrollen över livet och döden. Sen hamnar han i fängelse och inser att han sitter i skiten.
Vi fick till en slagkraftig refräng.

Sa här gar det när man samlar kinderäggsleksaker tillräckligt länge: man far flera gubbar fran samma serie. Yeah.

North, south, east, weast

{ lördag 12 april 2008 @ 17:28 } · { Alltihop, Citat, Livsbetraktelser, Québec }
{ } · { Kommentera }

Oj, nu börjar det bli farligt glest mellan uppdateringarna här. Berättade inte ens om när vi akte till en cabane à sucre med AFS och at massa typisk, kanadensisk mat (däribland isterband och ärtsoppa, vi svenskar kan tydligen inte fa ha nanting för oss själva), akte lite tag och lyssnade pa lite musik. Och inte heller att jag, Callum, Kurt, Susanna och Gianluca efterat akte och levde nattliv i St Georges, och att jag nästa dag spenderade hela dagen i familjens egen cabana à sucre och at kanadensisk mat IGEN och gjorde mitt eget sockersmör.  
Och i onsdags blev det ännu mer AFS, vi tog nämligen ledigt fran skolan för att utforska Québec lite närmre. Vi fick en historia-lektion om grundandet, konstverken i Gamla Québec och lite allmänna gubbar som gjorde saker. Sen akte vi till parlamentet och lunchade.

Nej alltsa oj vad konstigt. Här satt jag och skrev och sa fick jag bara slut pa inspiration. Men vada slut pa inspiration? Hur mycket behövs det av den varan när man bara räknar upp massa saker man har gjort? I vilket fall som helst.

Jag har just lärt mig hela Manskenssonaten (YES) och skottat typ 7 ton snö pa var baksida. Och nu lyssnar jag pa Sagan om Ringen-musiken, när Gandalf dör. Sa fint det är.

Jamen nu fortsätter jag väl da. Vi lunchade, och det var typ i värdlens ”fancy”-restaurang, kändes som att sitta pa Nobelmiddagen. Världens entrecôte och grejer. Och dessutom var det nan karl, nan politiker, som betalade at oss. Kanske vill regeringen att alla utlänningar ska gilla Québec, jag vet inte. Den där karln erkände förressten nanting väldigt sant och väldigt skojigt, när nagon sa nat som han inte riktigt uppfattade.  
”Man blir döv av politik.”

Sen fick vi en rundtur av nan man som alla sa var bög, själv var jag inte övertygad. Vi fick t o m kolla pa när Québecs tre partier hade nan diskussion i nan bla sal som sag ut som insidan pa ett slott ungefär. Vi fick inte höra sa mycket diskussion dock, för det tog 4o tröga minuter för nan snubbe att säga adjö till alla efter fem ars tjänst i sitt parti. När diskussion började dock fick jag världens chock. För det var nagot av det barnsligaste jag nansin har sett. Jag trodde det bara var 10-aringar som skrattar at folk för att trycka ner dom när dom försöker uttrycka en asikt. Dessa vuxna människor, som innan debatten, innan kamerorna sattes igang, pratade glatt med dom andra partierna och betedde sig helt vuxet och normalt, förvandlades till okänsliga djur. Det kastades förlämpningar och hån kors och tvärs, det kändes helt oseriöst. Det var lite jobbigt att se att politik inte kan skötas pa ett mognare sätt än sa.   

Och en annan sak som jag har tänkt pa, som inte alls har nat med saken att göra, det är religionen här. Häromdagen fragade min engelskalärare hur manga i klassen som var ateister, och det var en kille som räckte upp handen. Jag vet inte om det är jag som är helt inte med pa noterna hemma, men jag har känslan av att det skulle vara betydligt fler än sa i min svenska klass. Och jag minns att Pierrette sa nan gang, ”alltsa det är inte sa att jag inte tror pa Gud!”, som om det skulle vara nanting man behövde skämmas för. Kyrkan här är trakig och inte särskilt ungdomsvänlig, men samtidigt är Gud mycket mer självklar. Det var inte längesen dom tog ner korsen i skolorna, för att inte diskriminera dom som inte var katoliker. Jag menar, hur mycket kors sag man i svenska skolor för tre ar sen?   

Igar var jag pa Secondaire en Spectacle i skolan, störigt bra. Självklart tog mitt batteri slut precis innan showen, sa jag kunde inte filma Patricia som sjöng ”Je t’aime” sa att man bara ville dö av välmaende, eller dansgruppen som skrämde skiten ur hela publiken.
Efterat akte jag i alla fall och kollade pa skräckisar hos Marie-Pier, och jag tror att mitt sittande pa helspänn fyra timmar i sträck brände mer kalorier än vad som fanns i de sju kilon chips jag at.

Ikväll bär det av till Vallée igen, ska iväg med Mathieu och kolla pa en hockeymatch hos Alain och lyssna pa nat coverband pa skidklubben.


Québecs motto, eller slagord eller vad man ska säga: jag kommer ihag.

Nästa · « Tidigare inlägg