Mais c’est pas grave, là j’ai des bonnes nouvelles pour vous autres!
Je viens de faire ma première poutine en Suède (la famille a adoré ca) pis l’autre semaine j’ai ENFIN été voir Henrik Zetterberg avec la coupe Stanley.
(J’ai mi d’autres photos sur Facebook en passant.)

Om exakt sa lang tid lämnar jag Tring.

Om det är meningen att jag ska komma med nat vettigt att säga nu sa vet jag inte om jag kommer lyckas. Jag känner mig jättekonstig. Jättetrött och jättekonstig, gratfärdig och pillrig pa samma gang. Sa precis hejda till nagra kompisar. Dom flesta sag jag dock för sista gangen igar kväll da jag hade min avskedsfest här. Och idag har jag gatt runt med nan konstig slags klump i lungorna hela dagen, samtidigt som jag har försökt knöka ner mina arma ägodelar i tre väskor. Kan nagon tala om för mig hur man far ner ett helt ar i tre väskor? Det far man inte. En annan sak som jag inte far, det är insikten om att det är pa riktigt allt det här. I mitt huvud skulle det lika gärna kunna vara en vanlig söndag imorrn, jag skulle kunna ga upp klockan tio och äta frukost framför tv:n för att sedan sätta mig vid datorn, kanske cykla till Carl eller uträtta nat helt vanligt ärende i Tring. Men nu är det inte en helt vanlig söndag. Brunch med hela familjen sen tjopp och hej och knäpp igen väskorna och sa sticker jag. När jag tänker pa det vill jag inte, men när jag tänker pa hemkomsten längtar jag. Tror jag.  

Och nu tänker jag inte komma med nagot moget uttalande om att växa som person och allt (även fast det är väldigt sant) för jag känner mig alldeles för konstig. Det är nog som alla papekar, att det där kommer jag kunna reflektera över hemma. För i nuläget har jag inte plats för nan reflektion, det är en sak som är säker. Jag har inte packat klart, Carl kom inte ikväll sa hann maste jag fa tag pa, jag har inte fixat presenterna eller breven som jag skulle fixa och jag vet inte om mina DVD:er med hela arets bilder och musik kommer funka. Och förra natten somnade jag halv sju pa morgonen.  

Men, kära vänner, jag antar att det här blir mitt sista inlägg. Eller kanske hinner jag skicka iväg nagot vist ord precis innan uppskjut? Ja, det hinner jag. Nu gar jag och lägger mig och känner mig konstig.

Ç’a pas de bon sens.

Det kan jag ju säga er, att om jag tyckte det gjorde ont första gangen jag blev tatuerad var det inte sa mycket jämfört med det här. Gick tillbaka för at fixa till lite streck och grejer som hade läkt fult, och jag höll pa att äta upp i mina fingrar i mitt försök att inte skrika rakt ut.
Yes, stabilt det.

Skrev egentligen för att berättade att jag hade tänkt började plocka ner mina grejer fran väggarna. Har sa fullt upp dom här dagarna med sana där grejer som man har tänkt göra hela aret men aldrig har gjort, sa jag börjar i tid istället för att sta och slita mitt har lördag kväll. Men herregud vad det tar emot! Har redan börjat lägga saker i mina väskor, men det känns bara sa bedrövligt. Det hade kanske känts mindre bedrövligt om det inte hade varit för alla runtomkring mig som tittar pa mig som om jag skulle dö när min avfärd kommer pa tal. Eller om jag inte hade känt mig som att dom ska dö. Eller om jag inte hade haft nageltrang.
Men ärligt talat sa känns det bra att jag aker pa söndag, nanstans. Jag skulle inte klara av nagra fler dagar av sant här, den här mentala uppladdningen tar pa krafterna. Tänk när jag sitter där pa flygplanet och kan pusta ut och lämna den jobbigaste biten bakom mig. Tänk när jag kliver ut i ankomsthallen pa Arlanda, och sa star mina gamla föräldrar och min bror där. Tänk när jag ligger i den svenska sommarsolen pa bryggan i sommarstugan och läser Stephen King, och tänk när jag kommer hem till Sundsvall… 
Varför i hela friden skulle jag sätta mig och lyssna pa The Scientist nu för?   

Ja, vad ska man säga? Sömnbrist, solbränna, chips, ra varmkorv, lägereld, döregn (och inte bara spöregn), gyttja och självklart en massa MUSIK. (Ja justja, jag har fatt nat slags System of a down-aterfall och Les trois accords har en sangare med förfärligt roligt har.) Ah, sa fantastiskt, jag skulle lätt ha kunnat stanna. (Eller ja, om det inte hade varit för att jag inte hade ett enda torrt klädesplagg kvar eller för att mina flipflops övergav mig i gyttjan sa jag vart tvungen att ga barfota i den. Och mina converse ska vi inte ens tala om.)
Justja, jag hjälpte till att sälja solglasögon lördag kväll, och det är faktiskt ganska kul att leka proffsig person som vet vad hon talar om och KAN det här med att matcha brillor till näsform och regnjackor.  

Vet ni vad Michel sa till mig nyss? Karin, nu har du bara en vecka kvar med oss. Och da kom jag pa att, ja dra mig baklänges, jag har bara en vecka kvar. Nan som har märkt att en vanlig skolvecka kan vara över i ett fingerknäpp? Men hjälp mig nagon, jag har ett fingerknäpp kvar i Québec! När jag far ett fint tillfälle ska jag filosofera lite mer över det där, för nu maste jag ju faktiskt avsluta Québec-bloggandet pa ett värdigt sätt, med nanting som jag kan publicera utan att behöva skämmas.

YES, ikväll är humöret pa topp igen, för ikväll blir det Woodstock en Beauce! Typ arets grej, en musikfestival som lockar 6o ooo pers och diverse kanadensiska kändisar. Ska bo i ett tält fran och med ikväll tills pa söndag med dom goa gamla pojkarna fran andra sidan jordklotet, Kurt och Callum. Det ska tydligen regna precis hela helgen, men det GÖR inget, för jag har packat med ombyte och typ det bästa humöret pa länge!
Hall i hatten alla hippies!

Här sitter man och sa är det Québecs nationaldag och stralande väder ute (ÄNTLIGEN) och sa finns det absolut nada att göra. Eller dvs, alla jobbar och inte jag.
Igar var det tänkt att jag skulle aka till Québec där Det Hände, men jag skulle troligen ha blivit fast med ett gäng spansktalande hela kvällen, sa det slutade med att jag tog en promenad i regnet och spelade tennis med Marie-Pier (jag har märkt nanting fantastiskt: pratar man i mobil samtidigt som man spelar gar det asbra) och sen begav jag mig av till Vallée. När vi kom till ”festen”, som jag trodde alla var pa, sa fanns det inte en kotte under femtio. Ett band fanns det dock, som spelade gammal rock, och det fanns nan slags bat som vi tog en tur i. Sen fanns det nan galning pa restaurangen vi gick pa som tappade en tallrik i golvet och tyckte det var askul, och sa fanns det nan slags megafrukost-special som jag självklart beställde bara för att den var störst och dyrast.    

Alltsa jag har en helt sanslös nageltrang. Och jag börjar nästan längta efter att fa komma hem och fa allt överstökat. Det ska bli ganska coolt egentligen, ga pa Sundsvalls gator igen.

Och nu sitter jag föressten och lyssnar pa alla Melodifestivalsbidrag som jag missade i ar. Stackars mig. Hur kan det komma sig att allting ALLTID är precis likadant varje ar? Och är det inte lite lustigt hur det följer samma mönster varje ar, med nagra veteraner, nagra nykomlingar fran typ Fame Factory och nat galet gäng som sjunger om kebab och latsasspelar massa störda instrument pa scen samtidigt som dom ser jättekäcka och skojigt knäppa ut? Och VAD är grejen med tonartshöjning? Börjar det inte bli lite för förutsägbart?   

Är jag redo att blogga lite? Ja, det är jag. Jag har satt mig ner nagra ganger den här veckan för att försöka skriva nagra rader, men det är som att jag inte far fram nanting. Vad ska jag säga? Ska jag säga fortsätta klaga hur pa tragiskt det känns att det här aret börjar närma sig sitt slut pa riktigt?
Hjälp, idag utan att jag insag det sa jag kanske hejda till en lärare för sista gangen. Inte för att vi stod varann särskilt nära, men han var sa sympatisk och konstig, och nu kanske jag aldrig far se honom mer. Det är en sa vansinnig känsla. Och sa kommer Carl och säger att jaha, nästa vecka aker jag. Da ska han tydligen iväg pa nat flygläger hela sommaren och sa ses vi inte mer. Vad är det för skit? Här gar vi runt och är världens bästa grannar, han, jag och Will, och sa bara puff säger det och sa försvinner alla dom där legendariska sommarkvällarna pa gatan helt ur mitt liv.
Och sa säger Marjo idag att hon ocksa sticker nästa vecka. Pa nat himla läger. Vad är det tänkt att jag ska göra utan henne da?

Men i vilket fall som helst. Sa är med det. Bara.

Men nu, kära vänner, för att ga över till lite festligare nyheter; imorgon är det min avslutningsbal. Dvs, den finaste klänning som nansin har suttit runt min kropp, ett nyköpt halsband som skriker ”jag glittrar sa mycket att det brölar om det”, limousine, champagne, kostymer, fotografering, prinsessfrisyr, kavaljer, 0% regn, kyrka, 7oo pers och en ARETS efterfest hela natten lang med brasa, tält, musik och massa glada studenter.
Jag kanske lät lite luguber nyss, men nu längtar jag sa det bara spritter i mig. Vad mer krävs för att muntra upp en liten svensk pa vift tror ni? Inte sa himla mycket. Usch vad jag längtar tills imorrn folk!
Ikväll blir det dundervila och imorrn blir det dunderfrukost, installering i frisörstol och manikyr. Hoppas det där med noll procent regn stämmer, och herregudnämndejagdetviskaakaditilimousine! Galenskap, en till grej som jag gör för första gangen här borta. Även att jag nyss trodde att jag hade tappat bort mina biljetter. Och även att jag inte kommer kunna sova ikväll. Och även att jag plötsligt blev jättespeedad.

Och ja, idag hade jag mitt sista franskaprov. Nästa onsdag har jag ett litet matteprov att klara av men det är det absolut sista jag gör i secondaire 5. Jag har cirka tre timmar att spendera i dessa grön-gra lokaler innan det är slut. Och idag kom jag pa att jag längtade till att komma tillbaka dit pa onsdag. Jag har nog kommit att gilla den där skolan trots allt.

Är jag redo att blogga lite? Ja, det är jag. Jag har satt mig ner nagra ganger den här veckan för att försöka skriva nagra rader, men det är som att jag inte far fram nanting. Vad ska jag säga? Ska jag säga fortsätta klaga hur pa tragiskt det känns att det här aret börjar närma sig sitt slut pa riktigt?
Hjälp, idag utan att jag insag det sa jag kanske hejda till en lärare för sista gangen. Inte för att vi stod varann särskilt nära, men han var sa sympatisk och konstig, och nu kanske jag aldrig far se honom mer. Det är en sa vansinnig känsla. Och sa kommer Carl och säger att jaha, nästa vecka aker jag. Da ska han tydligen iväg pa nat flygläger hela sommaren och sa ses vi inte mer. Vad är det för skit? Här gar vi runt och är världens bästa grannar, han, jag och Will, och sa bara puff säger det och sa försvinner alla dom där legendariska sommarkvällarna pa gatan helt ur mitt liv.
Och sa säger Marjo idag att hon ocksa sticker nästa vecka. Pa nat himla läger. Vad är det tänkt att jag ska göra utan henne da?

Men i vilket fall som helst. Sa är med det. Bara.

Men nu, kära vänner, för att ga över till lite festligare nyheter; imorgon är det min avslutningsbal. Dvs, den finaste klänning som nansin har suttit runt min kropp, ett nyköpt halsband som skriker ”jag glittrar sa mycket att det brölar om det”, limousine, champagne, kostymer, fotografering, prinsessfrisyr, kavaljer, 0% regn, kyrka, 7oo pers och en ARETS efterfest hela natten lang med brasa, tält, musik och massa glada studenter.
Jag kanske lät lite luguber nyss, men nu längtar jag sa det bara spritter i mig. Vad mer krävs för att muntra upp en liten svensk pa vift tror ni? Inte sa himla mycket. Usch vad jag längtar tills imorrn folk!
Ikväll blir det dundervila och imorrn blir det dunderfrukost, installering i frisörstol och manikyr. Hoppas det där med noll procent regn stämmer, och herregudnämndejagdetviskaakaditilimousine! Galenskap, en till grej som jag gör för första gangen här borta. Även att jag nyss trodde att jag hade tappat bort mina biljetter. Och även att jag inte kommer kunna sova ikväll. Och även att jag plötsligt blev jättespeedad.

Och ja, idag hade jag mitt sista franskaprov. Nästa onsdag har jag ett litet matteprov att klara av men det är det absolut sista jag gör i secondaire 5. Jag har cirka tre timmar att spendera i dessa grön-gra lokaler innan det är slut. Och idag kom jag pa att jag längtade till att komma tillbaka dit pa onsdag. Jag har nog kommit att gilla den där skolan trots allt.

Alltsa nu har jag suttit i en halvtimme med det här fönstret öppet utan att veta vad jag ska skriva.

Superkort resume av helgen:
Fredag – vitt partytält, coolt rockband, sangare med stora vadmuskler
Lördag – äckelfuktvarmt hela dan
Söndag – sista AFS-träffen, mycket prat om avfärd, jag fattar inte att jag sticker om en manad, glass, jättesolbränna pa ryggen som GLUFSAR i sig aterfuktningskräm

Fy sjutton vad Led Zeppelin är bra!

Jag var nyss iväg hos Nico och klöv ved.  

Heter det klöv? Eller heter det klyvde? Jag vet inte jag, jag klyver inte saker sa ofta sa jag far ingen användning för det.

Och det här var konstigt. Här sätter jag mig ned för att skriva och sa har jag INGENTING att skriva. Förutom att det känns konstigt och jobbigt att jag var tvungen att ringa KLM idag för att ta reda pa hur mycket det kostar att ta med övervikt pa planet. Redan, liksom. Snart maste jag för sjutton börja packa för att veta vad som ryms och inte. Obehagligt ..  

Men nu känner jag mig sa vansinnigt glad pa samma gang, för allt är bara sa bra. Jag har hallt mitt arma tal om Che-mannen, och det gick BRA, jag är nominerad till nat pris pa skolan och det känns BRA, och jag har lanat min musiklärares jättebraiga gitarr för att spela pa den där galan imorgon. Och da ska jag även göra mitt sista uppträdanden med cheerleadingen. Ih, det känns mindre bra. Alltsa jösses vad jag kommer sakna det. Finns det nagra frivilliga där hemma som jag kan lyfta ett stunt med kanske?  

Nu lyssnar jag pa Frank Zappa. För typ första gangen i mitt liv. Hur kan det komma sig att det är första gangen? Vad miserabelt.

Det här är ett jättetrakigt inlägg, sa nu slutar jag innan jag dör av att traka ut mig själv.

Och nu haller msn pa att klampa runt pa mina nerver. Orka loggas in och loggas ut, nu gar jag och spelar gitarr istället.

Och jag lyssnar inte ens pa Frank Zappa för radioblogclub.com hakar upp sig. Min dator haller pa att ga under.

NU lyssnar jag pa Frank Zappa!

Gokväll!