Det kan jag ju säga er, att om jag tyckte det gjorde ont första gangen jag blev tatuerad var det inte sa mycket jämfört med det här. Gick tillbaka för at fixa till lite streck och grejer som hade läkt fult, och jag höll pa att äta upp i mina fingrar i mitt försök att inte skrika rakt ut.
Yes, stabilt det.
Skrev egentligen för att berättade att jag hade tänkt började plocka ner mina grejer fran väggarna. Har sa fullt upp dom här dagarna med sana där grejer som man har tänkt göra hela aret men aldrig har gjort, sa jag börjar i tid istället för att sta och slita mitt har lördag kväll. Men herregud vad det tar emot! Har redan börjat lägga saker i mina väskor, men det känns bara sa bedrövligt. Det hade kanske känts mindre bedrövligt om det inte hade varit för alla runtomkring mig som tittar pa mig som om jag skulle dö när min avfärd kommer pa tal. Eller om jag inte hade känt mig som att dom ska dö. Eller om jag inte hade haft nageltrang.
Men ärligt talat sa känns det bra att jag aker pa söndag, nanstans. Jag skulle inte klara av nagra fler dagar av sant här, den här mentala uppladdningen tar pa krafterna. Tänk när jag sitter där pa flygplanet och kan pusta ut och lämna den jobbigaste biten bakom mig. Tänk när jag kliver ut i ankomsthallen pa Arlanda, och sa star mina gamla föräldrar och min bror där. Tänk när jag ligger i den svenska sommarsolen pa bryggan i sommarstugan och läser Stephen King, och tänk när jag kommer hem till Sundsvall…
Varför i hela friden skulle jag sätta mig och lyssna pa The Scientist nu för?
Ja, vad ska man säga? Sömnbrist, solbränna, chips, ra varmkorv, lägereld, döregn (och inte bara spöregn), gyttja och självklart en massa MUSIK. (Ja justja, jag har fatt nat slags System of a down-aterfall och Les trois accords har en sangare med förfärligt roligt har.) Ah, sa fantastiskt, jag skulle lätt ha kunnat stanna. (Eller ja, om det inte hade varit för att jag inte hade ett enda torrt klädesplagg kvar eller för att mina flipflops övergav mig i gyttjan sa jag vart tvungen att ga barfota i den. Och mina converse ska vi inte ens tala om.)
Justja, jag hjälpte till att sälja solglasögon lördag kväll, och det är faktiskt ganska kul att leka proffsig person som vet vad hon talar om och KAN det här med att matcha brillor till näsform och regnjackor.
Vet ni vad Michel sa till mig nyss? Karin, nu har du bara en vecka kvar med oss. Och da kom jag pa att, ja dra mig baklänges, jag har bara en vecka kvar. Nan som har märkt att en vanlig skolvecka kan vara över i ett fingerknäpp? Men hjälp mig nagon, jag har ett fingerknäpp kvar i Québec! När jag far ett fint tillfälle ska jag filosofera lite mer över det där, för nu maste jag ju faktiskt avsluta Québec-bloggandet pa ett värdigt sätt, med nanting som jag kan publicera utan att behöva skämmas.
YES, ikväll är humöret pa topp igen, för ikväll blir det Woodstock en Beauce! Typ arets grej, en musikfestival som lockar 6o ooo pers och diverse kanadensiska kändisar. Ska bo i ett tält fran och med ikväll tills pa söndag med dom goa gamla pojkarna fran andra sidan jordklotet, Kurt och Callum. Det ska tydligen regna precis hela helgen, men det GÖR inget, för jag har packat med ombyte och typ det bästa humöret pa länge!
Hall i hatten alla hippies!
Här sitter man och sa är det Québecs nationaldag och stralande väder ute (ÄNTLIGEN) och sa finns det absolut nada att göra. Eller dvs, alla jobbar och inte jag.
Igar var det tänkt att jag skulle aka till Québec där Det Hände, men jag skulle troligen ha blivit fast med ett gäng spansktalande hela kvällen, sa det slutade med att jag tog en promenad i regnet och spelade tennis med Marie-Pier (jag har märkt nanting fantastiskt: pratar man i mobil samtidigt som man spelar gar det asbra) och sen begav jag mig av till Vallée. När vi kom till ”festen”, som jag trodde alla var pa, sa fanns det inte en kotte under femtio. Ett band fanns det dock, som spelade gammal rock, och det fanns nan slags bat som vi tog en tur i. Sen fanns det nan galning pa restaurangen vi gick pa som tappade en tallrik i golvet och tyckte det var askul, och sa fanns det nan slags megafrukost-special som jag självklart beställde bara för att den var störst och dyrast.
Alltsa jag har en helt sanslös nageltrang. Och jag börjar nästan längta efter att fa komma hem och fa allt överstökat. Det ska bli ganska coolt egentligen, ga pa Sundsvalls gator igen.
Och nu sitter jag föressten och lyssnar pa alla Melodifestivalsbidrag som jag missade i ar. Stackars mig. Hur kan det komma sig att allting ALLTID är precis likadant varje ar? Och är det inte lite lustigt hur det följer samma mönster varje ar, med nagra veteraner, nagra nykomlingar fran typ Fame Factory och nat galet gäng som sjunger om kebab och latsasspelar massa störda instrument pa scen samtidigt som dom ser jättekäcka och skojigt knäppa ut? Och VAD är grejen med tonartshöjning? Börjar det inte bli lite för förutsägbart?
Alltsa nu har jag suttit i en halvtimme med det här fönstret öppet utan att veta vad jag ska skriva.
Superkort resume av helgen:
Fredag – vitt partytält, coolt rockband, sangare med stora vadmuskler
Lördag – äckelfuktvarmt hela dan
Söndag – sista AFS-träffen, mycket prat om avfärd, jag fattar inte att jag sticker om en manad, glass, jättesolbränna pa ryggen som GLUFSAR i sig aterfuktningskräm
Heter det klöv? Eller heter det klyvde? Jag vet inte jag, jag klyver inte saker sa ofta sa jag far ingen användning för det.
Och det här var konstigt. Här sätter jag mig ned för att skriva och sa har jag INGENTING att skriva. Förutom att det känns konstigt och jobbigt att jag var tvungen att ringa KLM idag för att ta reda pa hur mycket det kostar att ta med övervikt pa planet. Redan, liksom. Snart maste jag för sjutton börja packa för att veta vad som ryms och inte. Obehagligt ..
Men nu känner jag mig sa vansinnigt glad pa samma gang, för allt är bara sa bra. Jag har hallt mitt arma tal om Che-mannen, och det gick BRA, jag är nominerad till nat pris pa skolan och det känns BRA, och jag har lanat min musiklärares jättebraiga gitarr för att spela pa den där galan imorgon. Och da ska jag även göra mitt sista uppträdanden med cheerleadingen. Ih, det känns mindre bra. Alltsa jösses vad jag kommer sakna det. Finns det nagra frivilliga där hemma som jag kan lyfta ett stunt med kanske?
Nu lyssnar jag pa Frank Zappa. För typ första gangen i mitt liv. Hur kan det komma sig att det är första gangen? Vad miserabelt.
Det här är ett jättetrakigt inlägg, sa nu slutar jag innan jag dör av att traka ut mig själv.
Och nu haller msn pa att klampa runt pa mina nerver. Orka loggas in och loggas ut, nu gar jag och spelar gitarr istället.
Och jag lyssnar inte ens pa Frank Zappa för radioblogclub.com hakar upp sig. Min dator haller pa att ga under.
Alltsa, i söndags hörde jag Boten Anna pa en allmän fest, men det svenska vansinnet slutar inte där. För gissa vad jag nyss sag pa TV? Wallander, pa franska. Inte visste jag att det var sa himla stort internationellt. Jag maste erkänna att jag kände nan slags stolthet när jag sag Kurt där pa rutan (när jag hade kommit över mitt livs största chock). Och det kändes helt bissart att se ICA-kassar och svenska regestreringsnummer och typ ”Ystad saltsjöbad”. Och justja, melodin till ”Brev fran kolonien”, kommer den fran nat annat ursprungligen? För i reklampausen hörde jag nämligen den i bakgrunden till nan blöjreklam.
Ja, och förutom allt detta svenska i massmedia sa är den första fragan som ställs när jag träffar nan, utan undantag: när aker du hem? GASH, tror ni jag vill tänka pa det?! Seigneur. Häromnatten kunde jag inte sova för att jag kom att tänka pa min avresa. Gärna resa härifran, jag BOR ju för sjutton här.
Och ja förresten, som lite respons pa era kommentarer: intrycket jag har av svenskar kanske helt enkelt är intrycket jag har av kristna. När jag kommer och tänka pa det har jag ju bara gatt pa ett bröllop i hela mitt liv, sa jag kanske inte ska börja dra alla bröllop och alla svenskar över en kam. Men det var en grej som jag kom att fundera pa. När nan här fragar mig: hur är det i Sverige? sa kan jag i princip aldrig riktigt svara. Jag kan säga nat svävande om att i MIN familj .. men jag vet inte alltid hur alla svenskar gör. Här kommer man och ska lära alla om ens kultur och sa vet jag inte ens hur jag ska svara när nan vill veta.
Men halla! (Byter ämne i ljusets hastighet) Det sa jag inte ens, att nu har min andra värdbror OCKSA fatt ett barn! En liten kille den här gangen, Zacharie. Och tyckte jag att den andra var liten, sa var det ingenting jämfört med det här. Jag visste inte att det fanns människor som inte väger nanting. Man fick knytet i famnen och man hade intrycket av att bara halla i filtarna. Och sen sag man att ja justja, det stack visst fram ett litet ansikte ocksa. Fy vilket gulligt litet barn.
(Men ursäkta, vad är grejen med att ingen blir berörd av att bebisar spyr hela tiden? Det maste ju vara det äckligaste som finns. Där satt alla vuxna och typ: oooj, stackars liten, nu kom det mycket! VA?! BLÄ säger jag.)
Men häng inte upp er pa det, för det var en fantastiskt harmonisk varelse att titta pa. Och han ger jämt ifran sig massa gulliga pip, typ kattunge.
Och ja, nu maste jag lägga till en grej här. Igar hade vi friidrottsdag pa skolan och jag kom trea 15oo m. Bah, jag tror det är det är den första medalj jag nansin har fatt. Fast det var inte riktigt en medalj, det var mer ett vitt band. Men hur som helst. Och samma dag tror jag att jag dödade en kopparorm, helt utan vilje. Jag bara höll i den ett tag och sen när jag släppte ner den sa var den bara död. Usch vad sorgligt.
Jag känner verkligen att luckorna mellan mina uppdateringar blir för stora. Sa nu, klockan kvart över tre pa natten, trött och bedrövlig, bestämmer jag mig plötsligt för att berätta om helgen som har varit. Jag kan verkligen välja rätt tidpunkt för saker och ting.
Vi har i alla fall haft en lang och fantastisk helg pa fyra dagar, och i torsdags inleddes den med en shoppingtur i St Georges med Pierrette och Natou. Jag köpte ingenting av det jag hade tänkt köpa, dvs saker som jag behövde, däremot köpte jag fyra par örhängen för 1o dollar. Jag och specialerbjudanden… Sucka-ducka. Varför kunde jag inte slösa mina pengar pa filmen som jag har velat köpa hela aret? Hur som helst. Fredagen var en sommardag utan dess like, termometern som svettades i solgasset visade pa över trettio grader. Sa ut studsade jag för en springtur (ih, maste komma i from innan friidrottsdagen pa skolan, ska tävla i 15oo m, och eftersom att jag har en svensk titel att försvara vill jag ända kunna ta mig igenom det utan att skämmas), och sen stannade jag och larvade mig hos Carl hela eftermiddan. Carl stod och mekade med sin nya bil och jag och Will sparkade puck. Och jag har förstatt varför man använder klubba när man spelar hockey: det gör förfärligt ont att sparka pa en puck.
Pa kvällen gick vi pa nat barnspektakel, jag, Pierrette och Michel, där barn i tioarsaldern sjöng diverse poplatar inför en halv arena med ett band och allt. Det var nan grej för att samla in pengar till nan fond för sjuka barn och programledaren, som inte är vilken karl som helst utan en rikskändis, var störtskön och retade gärnet ur barnen.
Sen nästa dag började galenskaperna med Nicos syrras bröllop. Pierrette och Anthony slet som djur hela förmiddagen för att fixa allas frisyrer, dvs bruden, brudtärnorna och sa lilla mig. Anthony fick i uppdrag att locka mitt har, vilket inte är en lätt match kan jag säga er. Det tyckte inte han heller. Jag har aldrig sett en sa less frisör, jag trodde att han skulle börja grata, eller atminstone ge upp. Eller ja det gjorde han typ ocksa, men till slut, när svetten redan pärlade pa hans överläpp och huvudvärkstabletten började verka, fick jag nan spejsad liten boll och sag sa där dödligt chic ut som jag aldrig tidigare har gjort. Sen blev det inte sämre när jag planterade fossingarna i mina überchica klackskor, som visserligen tar död pa mina fötter men som maste vara det snyggaste par skor som jag nansin har ägt. Sa jag pudrade dom med babypuder, härdade och klackade iväg, blaögt ovetandes om att det skulle sluta med att jag dansade runt barfota med mina döfina skor dissade i ett hörn.
Sen maste jag erkänna mig själv med att vara otroligt löjlig när det kommer till bröllop och sant. Jag hade verkligen tarar i ögonen när det blev dags för brudparet att kyssa varann, även fast det inte är folk som jag är särskilt nära. Det var bara sa fint allting, sa blommigt och soligt och kärligt, och deras lilla bebis var bara sa söt och brudens klänning sa underbar. Hjälp, ibland kan jag komma pa mig själv med att längta efter det. Det, och att fa barn. Jösses, det känns inte normalt, hoppas det är nan san där fas.
Sen fortsatte i alla fall partyt i St Joseph, och slutade inte förrän fyra samma natt. Under den tiden hann jag prata med en profesionell hockeyspelare vars bästa kompisar var svenskar, höra att jag var ett hjärta pa tva ben och fa svarta fotsulor. Det är sa lustigt, för ett bröllop hemma i Sverige, det brukar besta av en lang middag med massa sketcher, allsanger och fragesporter och andra allmänt lugna, trevliga aktiviteter. Eller ja, rätta mig om jag har fel, men det är som intrycket jag har av dom sävliga svenskarna. Här är det Smirnoff och disco hela natten lang.
Hur som helst sa sov vi pa hotellet där festen hölls.
Och nu pa tal om sova sa inser jag att klockan är kvart i fyra. Vad gör jag här? Maste i alla fall berätta en sista nyhet, och det är en STOR sadan. Kom precis hem fran nan fest som Carl tog med mig pa, som hölls ute pa en gräsmatta i Vallée. Det regnade lite till och fran, det fanns en eld, det fanns ett tält, det fanns ett dansgolv, och det var sjukt kul alltihop. Men det bästa av allt, det var när vi var i färd med att hoppa som ett gäng darar för att försöka liva upp dom trögdansade människorna runt omkring oss och jag hörde en välbekant meloldi. (Förlat för att man hör min falsksang och för att filmen är sa dödligt rörig och lang, men jag tyckte det var sa sjukt kul.)
Ahh, nu har jag sjungit, och cheerleadat, och dansat tango, och gjort chokladbollar med jordnötssmör i, kollat pa Blades of Glory och pratat till fem pa morgonen. Och nu ska Pierrette fixa mitt har tydligen, vi ska nämligen fira Mors dag i eftermiddag. Vilken lycka. Och ikväll ska jag pa nat slags musikspektakel med nan tjej med raspröst.
Nämen titta vilken grej, jag har färgat haret! Haha. Inte trodde jag att den dagen skulle komma inte. Och inte trodde jag att jag skulle bli typ vitharig heller, men det är en annan historia.
Ja alltsa, Sofia kom i helgen och det var en ganska oslagbar helg kan jag lova er. Vi gick upp halv sju pa fredag morgon för att aka och hämta henne, och fran det att vi sags till det att vi skildes i eftermiddags slutade vi i princip inte att avbryta varandra. Jag kan ju säga er det att när man är i den här situationen, när man inte har träffat en svensk mer än tre ganger pa ett ar och man inte har kunnat prata svenska under mer än en halvtimme pa telefon pa de senaste manaderna sa har man plötsligt sa sjukt mycket att säga.
I alla fall, vi inledde hennes besök med en cykeltur i Tring, och sen bar det av pa min arma tävling. Och den där tävlingen, det var nagot av det konstigaste jag har varit med om. Vi kom till skolan, och sa sag vi typ inte en själ. Där trodde jag att det skulle vimla av folk och att det skulle vara nan slags uppvisning, men vi blev ivägskickade för att hitta rummet där jag skulle spela, och sa satt det folk lite här och där i korridorerna, som var helt nedsläckta av nan anledning, och väntade pa att möta sina öden inne i klassrummen. Och sa jaha, da gick jag in där när det var min tur och spelade mitt lilla stycke pa darriga fingrar, och sen fick jag höra av domaren att jag hade en bra vänsterhand och att han gärna hade undervisat mig om jag hade stannat i Québec. Det var ju lite coolt. Och sen jaha, sen bara akte vi därifran. Skumt som tävling tyckte jag.
Alltsa nu ville Pierrette att jag skulle komma och kolla pa nan musik-gala pa TV, sa jag ska fortsätta berätta om varat harfärgninsäventyr och besök i St Georges (och gud, bussplatsen där det luktade kräks…).
Maste bara ta med, innan jag gar, en lista som vi skrev idag med dom bästa orden och uttrycken pa franska och svenska. Här kommer den:
Franska:
Metton - lat oss anta
Ben là - men gud, men vada, men ah orka, jamen ”haha”, men ge dig, men ah (vad less jag blir/vad dryg du är) (Som ni ser är det här typ världens mest användbara uttryck.)
”Fek” (ça fait que) - sa, alltsa, dvs.
Pis - och, sa (pis, on y va-tu? = so, are we leaving?)
