Hur mycket semester man än har varit pa och hur mycket man än har glassat och strosat och blivit solbränd sa är Alla hjärtans dag en deprimerande dag. Inte heller i ar kan jag glädjas at den, förlat, men det gar inte. För det första sa spenderas den för mesta delen i ett flygplan, för det andra sa at jag middag med tre par som satt och pussades och önskade varann glad alla hjärtans dag, och för det tredje sa spelades det massa kärleksballader pa radion som bara gav mig hemlängtan. Den enda antydningen till firande för min del var att en spanjor ville kyssa mig enligt nan spansk tradition. Jag tackade vänligt men bestämt nej.
Nu later det kanske jättedeprimerande, här kommer jag hem fran världens semester och sa bara klagar jag. Men nej, det är inte lätt att komma hem till tva meter snö och potatis efter en vecka med solsken och tropiska drinkar.
Nu ignorerar jag att datorn är utsatt för nagon slags risk och sa berättar jag om alltihop pa en gang.
Ja justja, vansinnet började pa ditresan. I flygplanet var jag nämligen med om den värsta turbulensen NAGONSIN, och jag är helt seriös mina vänner. Jag tror vi sjönk under tre sekunder, eller atminstone under en väldigt lang sekund, och alla skrek i panik och den enda tanken jag hade i huvet var DÖD. Sen skakade det sa det skramlade om fönstrena och mitt hjärta satt nanstans i halstrakten. Sa om jag trodde att jag skulle vänja mig vid att flyga och sluta vara sa barnsligt flygrädd hade jag enormt fel, för efter det där lider jag av en paranoia som heter superduga.
Hemresan var en enda lang plaga.
Sen fortsatte vansinnet när vi kom till flygplatsen och den var helt gjort av halm och slanor. Eller ja, vansinne var väl att ta i, men kul var det. Sen tog vi en buss, (Michel inledde sina galenskaper med att ta pa sig täckjackan och spatsera runt i bussen och försöka skynda pa busschauffören pa franska) och reseledaren paminde sa mycket om sällskapsrese-mannen att jag bara ville skratta där jag satt. Lagom snygg och charmig, drog massa snitsiga skämt som fick alla damer att kuckla av skratt och sa där hurtig och solbränd som bara en reseledare kan vara.
Sen bar det av till hotellet. Höll pa att dö i mina jeans och converse i väntan pa rummet, som vi fick vid fyra-tiden. Vi intog sasmaningom vara platser pa stranden, där det kom att spenderas myyycket tid den följande veckan. Pa kvällskanten tog jag och Pierrette en promenad till ett annat hotell en bit bort, och nan karl som jobbade där bjöd oss pa drinkar även fast han troligen inte alls fick. Eller ja, karl och karl, man kanske. Sen blev det att vi var med pa deras danslektion som hölls utanför baren, och det shakades murenge med massa gamla tanter i bikini. Sen helt plötsligt satt jag, en lite smafull Pierrette och den unge mannen pa stranden tillsammans, och Pierrette förklarade för honom hur mycket hon gillade honom för att han var sa respektfull och hade sa vacker hudfärg. Det var lite jobbigt att se hur extremt obekväm mannen-med-huden kände sig, där jag satt och försökte översätta allt som Pierrette pladdrade pa om, men det var lite kul ocksa bara för att situationen var sa bisarr. Han var dessutom riktigt dalig pa engelska sa jag tror inte han förstod hälften av vad jag sa. Där satt vi i alla fall länge, länge, sen till slut (när jag hade lovat att komma tillbaka och dansa, HAHA det gjorde jag aldrig slutligen) styrde vi vara steg hemat.
Sen följde dagar som präglades av allt som har med charter att göra. Pressandes pa stranden, saltvattenspottande och ögongnuggande i det ljusblaa havet, hurtiga aktiviteter med hurtiga ledare (jag missade inte en danslektion, ah sa underbart med deras musik), kvällsshower och superslösiga bufféer där allt var gratis och säkert en tredjedel av allt som togs slängdes. Jag och Michel roade oss med en Sverge-Kanadakamp, där bland annat pingis och badminton ingick. För tillfället star det 5-3 till Kanada, pinsamt nog, men jag vann i alla fall när vi sprang langdistans till marknaden och när han försökte pricka mitt gap med en pistasch-nöt. Justja, den där marknaden var vansinne. Alla dessa försäljare med sina inbjudande gester, presenter, komplingar och ”very good prise”, jag skulle kunna bli galen. Och jag menar, orka pruta! Varför inte bara sätta ett vettigt pris pa nanting och köra i vind? Det var föressten lite underhallande att nästan alla försäljare hade lärt sig kanadensiska svordomar p.g.a. alla kanadensare som reser dit, men att troligen ingen vet vad dom egentligen betyder. Ibland när man klev in i en affär kunde man nämligen välkomnas med nat i stil med ”hej för i helvete”.
Ja hur som helst. En kväll gick vi pa en riktig san där fjädershow pa kasinot i omradet, med massa tjejer i string och enorma pafagelsutrustningar, med bananer pa huvudet och maracas pa höfterna. Riktigt coolt var det, sag det tva ganger för övrigt.
AHH, nu byter jag ämne, för jag har latit ta ett kort med en asfet orm! Och det var en san där vit och gul orm, jag vet inte varför, men jag har alltid haft nan slags förkärlek för sana ormar. (Jösses, finns det ett ord som heter förkärlek? Börjar bli osäker.) Vad fina dom är, och vilket häftigt djur.
Ja en liten parentes där alltsa.
Nu sitter jag här och inser att jag sov tva timmar natten till idag och att jag inte ens kunde halla ögonen öppna pa vägen hem fran Québec, och att jag bara längtade till att fa ga och lägga mig. Vad hände?
Fast nej, jag maste berättade en sista grej. Min rumskompis Ghyslaine, systern till frun till brorn till Pierrette, fyllde femtio-nanting här i veckan, sa det firades med Republikens specialitet och stolthet, Mama Juana. Jag vill knappt veta hur manga shots som klunkades den kvällen, men när det är 4o-procentigt vi talar om sa behövs det ända inte sa manga. Och det märktes. Det hela slutade med att födelsedagsbarnet och Michel bytte kläder pa toan, och efter att dom hade plaskat runt i poolen dansade Michel pa baren iförd Ghys blaa langklänning och en röd boa. Sen bestämde Ghys sig för att hon ville ha tillbaka sin klänning, sa hon drog helt sonika av sig sina kläder mitt framför alla (nagat roade) bargäster, och det kranglades med blöta plagg och Michel sjöng högt och ogenerat och Ghys slutade inte vrala att det var hennes födelsedag och det skickades efter mer Mama Juana och jag och Pierrette och resten av sällskapet höll pa att dö av skratt.
Ja, jag tycker fortfarande att sana löjliga mängder alkohol borde förbjudas, men det var sa vansinnigt kul. Sista dagen vi var där pratades det fortfarande om det pa stranden.
Michel har föressten inga gränser när han är pa semester. Inga överhuvudtaget.
Nej nu ni. Nu beger jag mig, och imorrn är det ledigt fran skolan tack och lov. Bara för att jag inte har varit hemma pa Alla hjärtans dag och inte ringt eller mejlat eller nanting sa säger jag härmed till alla som jag tycker om att jag tycker om er och tänker pa er, lita pa det.
Godnattkram!
