Ouais, l’école commence demain, pis après ca ca va etre fou raid jusqu’à noël certain. Mais j’ai quand meme hate, je suis assez tannée de rien faire chez nous .. J’ai assez relaxé cet été, ca doit quasiment pas etre bon pour la santé ca ^^
Ah ben oui, changement du sujet! Aujourd’hui les étudiants AFS sont arrivés à Sundsvall. Une fille de la Suisse, une de l’Italie, une de l’Allemagne pis un gars de la Chine. C’est bizarre, mais quand j’attendais mon frère à la station pis je voyais le train arriver je me sentais exactement comme je me sentais quand j’étais à l’aréopart à Montréal, le 25 aout 2oo7. J’étais comme stressé pour eux, meme si c’était pas moi cette fois ci .. Ahh, demain ca va faire un an. Pis aujourd’hui j’ai quasiment fini l’album de photos de mon voyage. Ca fait tellement mal voir les photos pis d’etre obligé d’accepter que c’est fini. Ben, c’est pas fini, l’aventure continue toujours, mais ca sera jamais pareil. Ah que ca me rend triste .. J’éspère tellement que je vais pouvoir revenir bientot, vous me manquez ben trop!
En tous cas. Là il faut que je dorme un peu (dans ma chambre qui a jamais été aussi propre, aahh) ca fait que je vous laisse.
À bientot !
Mais c’est pas grave, là j’ai des bonnes nouvelles pour vous autres!
Je viens de faire ma première poutine en Suède (la famille a adoré ca) pis l’autre semaine j’ai ENFIN été voir Henrik Zetterberg avec la coupe Stanley.
(J’ai mi d’autres photos sur Facebook en passant.)
”Visst gick du på den här skolan mamma? Kommer jag också gå där? Jag kanske måste ta och bli vuxen först. Jag kommer bli nio, tio, elva, tolv, tretton år. Sen börjar jag där. Eller fjorton? Är det fjorton eller tretton mamma? Är man stor då? Är man gammal då?
När man är femton är man väl gammal? Är man vuxen då?
Morfar är mormors pappa. Mamma kommer jag också få en fru? Som pappa?”
En åttaåring på bussen som fick mig att le lite idag.
Här bara kom jag hem, och så sitter alla mina kompisar och kurade på köksgolvet med ballonger. Jag föll i princip ihop pa golvet och visste inte alls vad jag skulle göra. Vilken underbar känsla.
Aujourd’hui j’ai écouté Les trois accords toute la journée dans le char. En passant.
^^
Nu står (jösses, även att jag skrev star. Glömde bort att det fanns å på dom här tangentborden (och hjälp, jag skriver typ ett a efter varje ä, vad vansinnigt) jag vid 15-minutersdatorn i bilbioleteket i Gamleby, 2o minuter fran min sommarstuga. Vilket betyder att jag slutliegn inte skrev nagra kloka ord innan jag for. Men nu star jag här. I Sverige. Och jag åt fil och müsli imorse, och en RIKTIGT kanelbulle pa Arlanda.
Eyy, salut les amis!
Faut que je vous ecrive un message, meme si j’ai rien que 15 minutes avant l’ordi. (Jsuis dans la bibliotheque proche de mon chalet, pis j’aurai pas d’ordi cette semaine .. )
Bon. La Suède. Jsais pas trop quoi dire. C’est bizarre, vraiment bizarre, pis j’aime pas ca autant que j’avais pensé. Je me sens comme pas a ma place et c’est fou comme vous me manquez . (Pis je repond encore en francais des fois .. ) Mais c’est sur que ctait special voir ma famille à l’aéropart hier, pis ca fait vraiment du bien manger ma bouffe à moi ^^
Là il faut que j’aille, mais je vous récrirai plus tot possible!
Tention à vous -xx-
Om det är meningen att jag ska komma med nat vettigt att säga nu sa vet jag inte om jag kommer lyckas. Jag känner mig jättekonstig. Jättetrött och jättekonstig, gratfärdig och pillrig pa samma gang. Sa precis hejda till nagra kompisar. Dom flesta sag jag dock för sista gangen igar kväll da jag hade min avskedsfest här. Och idag har jag gatt runt med nan konstig slags klump i lungorna hela dagen, samtidigt som jag har försökt knöka ner mina arma ägodelar i tre väskor. Kan nagon tala om för mig hur man far ner ett helt ar i tre väskor? Det far man inte. En annan sak som jag inte far, det är insikten om att det är pa riktigt allt det här. I mitt huvud skulle det lika gärna kunna vara en vanlig söndag imorrn, jag skulle kunna ga upp klockan tio och äta frukost framför tv:n för att sedan sätta mig vid datorn, kanske cykla till Carl eller uträtta nat helt vanligt ärende i Tring. Men nu är det inte en helt vanlig söndag. Brunch med hela familjen sen tjopp och hej och knäpp igen väskorna och sa sticker jag. När jag tänker pa det vill jag inte, men när jag tänker pa hemkomsten längtar jag. Tror jag.
Och nu tänker jag inte komma med nagot moget uttalande om att växa som person och allt (även fast det är väldigt sant) för jag känner mig alldeles för konstig. Det är nog som alla papekar, att det där kommer jag kunna reflektera över hemma. För i nuläget har jag inte plats för nan reflektion, det är en sak som är säker. Jag har inte packat klart, Carl kom inte ikväll sa hann maste jag fa tag pa, jag har inte fixat presenterna eller breven som jag skulle fixa och jag vet inte om mina DVD:er med hela arets bilder och musik kommer funka. Och förra natten somnade jag halv sju pa morgonen.
Men, kära vänner, jag antar att det här blir mitt sista inlägg. Eller kanske hinner jag skicka iväg nagot vist ord precis innan uppskjut? Ja, det hinner jag. Nu gar jag och lägger mig och känner mig konstig.
Det kan jag ju säga er, att om jag tyckte det gjorde ont första gangen jag blev tatuerad var det inte sa mycket jämfört med det här. Gick tillbaka för at fixa till lite streck och grejer som hade läkt fult, och jag höll pa att äta upp i mina fingrar i mitt försök att inte skrika rakt ut.
Yes, stabilt det.
Skrev egentligen för att berättade att jag hade tänkt började plocka ner mina grejer fran väggarna. Har sa fullt upp dom här dagarna med sana där grejer som man har tänkt göra hela aret men aldrig har gjort, sa jag börjar i tid istället för att sta och slita mitt har lördag kväll. Men herregud vad det tar emot! Har redan börjat lägga saker i mina väskor, men det känns bara sa bedrövligt. Det hade kanske känts mindre bedrövligt om det inte hade varit för alla runtomkring mig som tittar pa mig som om jag skulle dö när min avfärd kommer pa tal. Eller om jag inte hade känt mig som att dom ska dö. Eller om jag inte hade haft nageltrang.
Men ärligt talat sa känns det bra att jag aker pa söndag, nanstans. Jag skulle inte klara av nagra fler dagar av sant här, den här mentala uppladdningen tar pa krafterna. Tänk när jag sitter där pa flygplanet och kan pusta ut och lämna den jobbigaste biten bakom mig. Tänk när jag kliver ut i ankomsthallen pa Arlanda, och sa star mina gamla föräldrar och min bror där. Tänk när jag ligger i den svenska sommarsolen pa bryggan i sommarstugan och läser Stephen King, och tänk när jag kommer hem till Sundsvall…
Varför i hela friden skulle jag sätta mig och lyssna pa The Scientist nu för?
Ja, vad ska man säga? Sömnbrist, solbränna, chips, ra varmkorv, lägereld, döregn (och inte bara spöregn), gyttja och självklart en massa MUSIK. (Ja justja, jag har fatt nat slags System of a down-aterfall och Les trois accords har en sangare med förfärligt roligt har.) Ah, sa fantastiskt, jag skulle lätt ha kunnat stanna. (Eller ja, om det inte hade varit för att jag inte hade ett enda torrt klädesplagg kvar eller för att mina flipflops övergav mig i gyttjan sa jag vart tvungen att ga barfota i den. Och mina converse ska vi inte ens tala om.)
Justja, jag hjälpte till att sälja solglasögon lördag kväll, och det är faktiskt ganska kul att leka proffsig person som vet vad hon talar om och KAN det här med att matcha brillor till näsform och regnjackor.
Vet ni vad Michel sa till mig nyss? Karin, nu har du bara en vecka kvar med oss. Och da kom jag pa att, ja dra mig baklänges, jag har bara en vecka kvar. Nan som har märkt att en vanlig skolvecka kan vara över i ett fingerknäpp? Men hjälp mig nagon, jag har ett fingerknäpp kvar i Québec! När jag far ett fint tillfälle ska jag filosofera lite mer över det där, för nu maste jag ju faktiskt avsluta Québec-bloggandet pa ett värdigt sätt, med nanting som jag kan publicera utan att behöva skämmas.
