Le fabuleux destin

Om exakt sa lang tid lämnar jag Tring.

Om det är meningen att jag ska komma med nat vettigt att säga nu sa vet jag inte om jag kommer lyckas. Jag känner mig jättekonstig. Jättetrött och jättekonstig, gratfärdig och pillrig pa samma gang. Sa precis hejda till nagra kompisar. Dom flesta sag jag dock för sista gangen igar kväll da jag hade min avskedsfest här. Och idag har jag gatt runt med nan konstig slags klump i lungorna hela dagen, samtidigt som jag har försökt knöka ner mina arma ägodelar i tre väskor. Kan nagon tala om för mig hur man far ner ett helt ar i tre väskor? Det far man inte. En annan sak som jag inte far, det är insikten om att det är pa riktigt allt det här. I mitt huvud skulle det lika gärna kunna vara en vanlig söndag imorrn, jag skulle kunna ga upp klockan tio och äta frukost framför tv:n för att sedan sätta mig vid datorn, kanske cykla till Carl eller uträtta nat helt vanligt ärende i Tring. Men nu är det inte en helt vanlig söndag. Brunch med hela familjen sen tjopp och hej och knäpp igen väskorna och sa sticker jag. När jag tänker pa det vill jag inte, men när jag tänker pa hemkomsten längtar jag. Tror jag.  

Och nu tänker jag inte komma med nagot moget uttalande om att växa som person och allt (även fast det är väldigt sant) för jag känner mig alldeles för konstig. Det är nog som alla papekar, att det där kommer jag kunna reflektera över hemma. För i nuläget har jag inte plats för nan reflektion, det är en sak som är säker. Jag har inte packat klart, Carl kom inte ikväll sa hann maste jag fa tag pa, jag har inte fixat presenterna eller breven som jag skulle fixa och jag vet inte om mina DVD:er med hela arets bilder och musik kommer funka. Och förra natten somnade jag halv sju pa morgonen.  

Men, kära vänner, jag antar att det här blir mitt sista inlägg. Eller kanske hinner jag skicka iväg nagot vist ord precis innan uppskjut? Ja, det hinner jag. Nu gar jag och lägger mig och känner mig konstig.

Ç’a pas de bon sens.