Det kan jag ju säga er, att om jag tyckte det gjorde ont första gangen jag blev tatuerad var det inte sa mycket jämfört med det här. Gick tillbaka för at fixa till lite streck och grejer som hade läkt fult, och jag höll pa att äta upp i mina fingrar i mitt försök att inte skrika rakt ut.
Yes, stabilt det.
Skrev egentligen för att berättade att jag hade tänkt började plocka ner mina grejer fran väggarna. Har sa fullt upp dom här dagarna med sana där grejer som man har tänkt göra hela aret men aldrig har gjort, sa jag börjar i tid istället för att sta och slita mitt har lördag kväll. Men herregud vad det tar emot! Har redan börjat lägga saker i mina väskor, men det känns bara sa bedrövligt. Det hade kanske känts mindre bedrövligt om det inte hade varit för alla runtomkring mig som tittar pa mig som om jag skulle dö när min avfärd kommer pa tal. Eller om jag inte hade känt mig som att dom ska dö. Eller om jag inte hade haft nageltrang.
Men ärligt talat sa känns det bra att jag aker pa söndag, nanstans. Jag skulle inte klara av nagra fler dagar av sant här, den här mentala uppladdningen tar pa krafterna. Tänk när jag sitter där pa flygplanet och kan pusta ut och lämna den jobbigaste biten bakom mig. Tänk när jag kliver ut i ankomsthallen pa Arlanda, och sa star mina gamla föräldrar och min bror där. Tänk när jag ligger i den svenska sommarsolen pa bryggan i sommarstugan och läser Stephen King, och tänk när jag kommer hem till Sundsvall…
Varför i hela friden skulle jag sätta mig och lyssna pa The Scientist nu för?
