Här sitter man och sa är det Québecs nationaldag och stralande väder ute (ÄNTLIGEN) och sa finns det absolut nada att göra. Eller dvs, alla jobbar och inte jag.
Igar var det tänkt att jag skulle aka till Québec där Det Hände, men jag skulle troligen ha blivit fast med ett gäng spansktalande hela kvällen, sa det slutade med att jag tog en promenad i regnet och spelade tennis med Marie-Pier (jag har märkt nanting fantastiskt: pratar man i mobil samtidigt som man spelar gar det asbra) och sen begav jag mig av till Vallée. När vi kom till ”festen”, som jag trodde alla var pa, sa fanns det inte en kotte under femtio. Ett band fanns det dock, som spelade gammal rock, och det fanns nan slags bat som vi tog en tur i. Sen fanns det nan galning pa restaurangen vi gick pa som tappade en tallrik i golvet och tyckte det var askul, och sa fanns det nan slags megafrukost-special som jag självklart beställde bara för att den var störst och dyrast.
Alltsa jag har en helt sanslös nageltrang. Och jag börjar nästan längta efter att fa komma hem och fa allt överstökat. Det ska bli ganska coolt egentligen, ga pa Sundsvalls gator igen.
Och nu sitter jag föressten och lyssnar pa alla Melodifestivalsbidrag som jag missade i ar. Stackars mig. Hur kan det komma sig att allting ALLTID är precis likadant varje ar? Och är det inte lite lustigt hur det följer samma mönster varje ar, med nagra veteraner, nagra nykomlingar fran typ Fame Factory och nat galet gäng som sjunger om kebab och latsasspelar massa störda instrument pa scen samtidigt som dom ser jättekäcka och skojigt knäppa ut? Och VAD är grejen med tonartshöjning? Börjar det inte bli lite för förutsägbart?
