Le fabuleux destin

Alltsa, i söndags hörde jag Boten Anna pa en allmän fest, men det svenska vansinnet slutar inte där. För gissa vad jag nyss sag pa TV? Wallander, pa franska. Inte visste jag att det var sa himla stort internationellt. Jag maste erkänna att jag kände nan slags stolthet när jag sag Kurt där pa rutan (när jag hade kommit över mitt livs största chock). Och det kändes helt bissart att se ICA-kassar och svenska regestreringsnummer och typ “Ystad saltsjöbad”. Och justja, melodin till “Brev fran kolonien”, kommer den fran nat annat ursprungligen? För i reklampausen hörde jag nämligen den i bakgrunden till nan blöjreklam.
Ja, och förutom allt detta svenska i massmedia sa är den första fragan som ställs när jag träffar nan, utan undantag: när aker du hem? GASH, tror ni jag vill tänka pa det?! Seigneur. Häromnatten kunde jag inte sova för att jag kom att tänka pa min avresa. Gärna resa härifran, jag BOR ju för sjutton här.

Och ja förresten, som lite respons pa era kommentarer: intrycket jag har av svenskar kanske helt enkelt är intrycket jag har av kristna. När jag kommer och tänka pa det har jag ju bara gatt pa ett bröllop i hela mitt liv, sa jag kanske inte ska börja dra alla bröllop och alla svenskar över en kam. Men det var en grej som jag kom att fundera pa. När nan här fragar mig: hur är det i Sverige? sa kan jag i princip aldrig riktigt svara. Jag kan säga nat svävande om att i MIN familj .. men jag vet inte alltid hur alla svenskar gör. Här kommer man och ska lära alla om ens kultur och sa vet jag inte ens hur jag ska svara när nan vill veta.  

Men halla! (Byter ämne i ljusets hastighet) Det sa jag inte ens, att nu har min andra värdbror OCKSA fatt ett barn! En liten kille den här gangen, Zacharie. Och tyckte jag att den andra var liten, sa var det ingenting jämfört med det här. Jag visste inte att det fanns människor som inte väger nanting. Man fick knytet i famnen och man hade intrycket av att bara halla i filtarna. Och sen sag man att ja justja, det stack visst fram ett litet ansikte ocksa. Fy vilket gulligt litet barn.
(Men ursäkta, vad är grejen med att ingen blir berörd av att bebisar spyr hela tiden? Det maste ju vara det äckligaste som finns. Där satt alla vuxna och typ: oooj, stackars liten, nu kom det mycket! VA?! BLÄ säger jag.)

Men häng inte upp er pa det, för det var en fantastiskt harmonisk varelse att titta pa. Och han ger jämt ifran sig massa gulliga pip, typ kattunge.

Och ja, nu maste jag lägga till en grej här. Igar hade vi friidrottsdag pa skolan och jag kom trea 15oo m. Bah, jag tror det är det är den första medalj jag nansin har fatt. Fast det var inte riktigt en medalj, det var mer ett vitt band. Men hur som helst. Och samma dag tror jag att jag dödade en kopparorm, helt utan vilje. Jag bara höll i den ett tag och sen när jag släppte ner den sa var den bara död. Usch vad sorgligt.