Arkiv förmaj, 2008

Tatueringsäventyr med smygevangelist

{ lördag 31 maj 2008 @ 15:23 } · { Alltihop }
{ } · { Kommentarer (6) }

Ja, det kan jag ju säga att den är riktig. Och ja, det enda jag har lyckats göra den här förmiddagen är att ga runt och titta pa den och typ tvätta den som om det var mitt eget lilla barn. 
Men jag kan inte bara INTE berätta för er om den helt legendariska tatueraren, Charly Boy! Där kom jag och ville typ spy av nervositet (folk slutade inte papeka att pa foten ska det tydligen göra SVINONT, det är det värsta av dom värsta ställena pa kroppen, typ) och efter att ha kommit in (och lagt märke till skylten utanför där plejsets namn var skrivet med bloddrypande bokstäver) sa möts vi av lovsang. Riktigt, hederlig, nyarslägersmässig LOVSANG. Den här karln, som jobbade med att sticka nalar i folk, hade kroppen täckt av tatueringar och en kollega som sag hög ut var überreligiös. Den mystiska symbolen som han hade pa sin tröja, som vi först trodde var nan slags satanistisk grej var i själva verket tre fiskar, och efter att ha inspekterat dekoren och sett förbi alla vildsinta malningar och ett självportätt där han framställde sig själv som nan slags galen tortyrproffessor, sa hittade vi Jungfru Maria och Jesus och kors överallt. Den höge mannen var nagon han av ren godhet hade plockat upp fran gatan och gett ett jobb, helt enkelt för att han var hemlös och sönderdrogad. Och under kvällen fick vi reda pa att han höll pa att öppna en slags öppen kyrka i sitt hus, ditt folk fick komma för att be, sjunga, bli helade och känna Guds ande PA RIKTIGT, och inte genom nan mossig präst som knarrar pa om synd i en stor ekande lokal där inte en kotte kan känna nan riktig, kristen stämning. Ah vad underbart! Han sa att han skulle be för oss, och jag bara kände att jag maste besöka hans frikyrkegrej innan jag aker. Jag trodde att religionen i den här provinsen bara var langtrakiga gudstjänster som ingen orkar ga pa, men även här finns det entusiaster som faktiskt tror pa mirakel. Man kunde inte ha känt sig i bättre händer.
Och ja, sen gjorde det ju faktiskt idiotiskt ont pa foten, det maste jag erkänna, men dom sa att jag gjorde det bra ända, för det var tydligen vissa killar som kom dit för att tatuera fötterna och svimmade.  

Maste bara tillägga att jag troligen aldrig hade gjort det här om det inte hade varit för Marie-Pier. Typisk grej som jag inte kommer till skott med om inte nagon annan gör samma sak. 

TORONTO

{ lördag 31 maj 2008 @ 02:27 } · { Alltihop, Livsbetraktelser, Québec }
{ } · { Kommentarer (7) }

Yes, da ska jag äntligen sätta mig ner och skriva om arets resa! Eller ja, arets AFS-jippo atminstone, nämligen den lilla utflykten till Toronto.
Klev upp vid den härliga tiden halv fyra lördag morgon för att ta bussen fran Qubec klockan sex. Träffade där ett trött, rödögt Beauce-gäng, och vi installerade oss längst bak för att sova den första av dom tio timmarna i buss som lag framför oss. Det kändes helt puckat när vi skulle stanna för att käka lunch och det plötsligt pratades engelska bakom Wendy’s-disken. Och pa samma gang träffade jag mina svenskor och blandade därmed tre sprak hejvilt utan att inse att jag började tilltala Kurt pa svenska och Julia pa frengelska. Och ja, Kurt hittade en pase i en godisautomat med SVENSKA BÄR. Vet inte riktigt vad det ska betyda, men svenska bär var det och gott var det sannerligen!  
För att göra en lang historia kort, sa kom vi fram, knäppte kort framför CN-tornet, käkade buffémiddag och akte och spelade massa bil -och skjutspel i en vansinnig spelhall. Var föressten stört kul att träffas hela Skandinavien-gänget för första gangen. (För ja, det var nämligen första gangen precis hela AFS-gänget i Québec, dvs typ 1oo pers, träffades.) 
Oj vad jag känner att jag maste hoppa fran en sak till en annan, här sitter jag och sa är klockan tva pa natten och sa har jag skrivit endast det här pa typ 45 minuter.  
Hur som helst! Nästa dag bar det äntligen av till Niagarafallen, detta fenomen som jag alltid har velat se men som jag inte ens visste att det fanns i Kanada. Och ja, det var grymt maffigt. Vi tog pa oss härliga bla rockar (sa att vi sag ut som adoptivpäronen i Nile City) sen bar det av i bat för att bli genomblöt, halvt nedblast och halvt omkullkastad samtidigt som vi beundrade dessa omöjliga vattenmassor, som sag ut att ösa sig ner för klipporna i slowmotion. Halvt omtumlade och med sminket rinnande at alla hall tog vi oss senare därifran för att aka till Marineland, en slags djurpark/nöjesfält där jag käkade världens slaskigaste hamburgare, brände axlarna och AKTE BERG -OCH DALBANA för första gangen! Pinsamt att det är första gangen när jag är sjutton ar, men den hade loopar och allt sa jag är mäkta stolt i alla fall. Tänkte att när jag ända haller pa att göra en massa saker som jag aldrig har gjort förut sa maste jag ju göra det ocksa. Första gangen var jag dock tvungen att sjunga Pippi Langstrump ASHÖGT med Sofia för att kväva min nervositet.  
Samma kväll akte vi pa restaurang där norskan Therese hanglade med en späckhuggarleksak som kunde öppna munnen, där jag försökte kommunicera med en dansk snubbe, Rasmus den rödharige, och där en viss bit bröt gick ett väldigt omoget matkrigs-kladdigt öde till mötes.  
Sen var det da mandag (efter en söndagkväll där ledarna tejpade rumsdörrar och desperata översociala AFS-studenter ringde i panik till varandra för att hitta kryphal i ledningens supergenomtänkta system för att fa oss att ga och lägga oss) och efter att ha skrivit AFS med alla studenter ute pa gardsplanen sa akte vi till CN-tornet. Typ ett dödligt högt torn. Jag kan ju säga er det att när vi akte upp i den bedrövligt inglasade hissen sa skakade jag fran topp till ta. Sen kände jag mig inte mycket lugnare när jag ett tiotal minuter senare lag pa ett glasgolv där man sag rakt ner pa backen ett hundratal meter ner. Och JA, det lyckades jag fanga pa kort.
Vi lyckades ta oss ner igen i alla fall (efter att ha lärt Lucas säga ”Jag älskar dig”, vilket var lite krangligare), och sen bar det av för att shoppa. Även fast det var en yttepyttig shoppingtur pa typ en timme (där vi skulle hinna äta, shoppa och säga hejda till folk .. fy vilken jobbig bit) sa hann jag köpa en pinsamt turistig Kanada-tröja (som jag för övrigt glömde i ett provrum, min stora klant) och tva linnen pa H&M! Yeah. Alltsa det är ju en grej när man aker till Stockholm och klagar för att det alltid slutar med att man handlar pa H&M även fast det finns massa andra affärer, men när man är i Toronto i himla Kanada .. Da tar det ju emot. Men jag suktar sa mycket efter svenskt, nanstans langt där inne, det kanske är därför.
Ja, sen var det da dags att säga hejda till folk. För ja, där star man och sa vet man att ”dig diggar jag stenhart men vi kommer troligen aldrig ses igen”. Usch vad klämmigt det känns. Ett jättestort BLÄ.
Men hur som helst. Vi satte oss i varan buss, medans halva gänget satte sig i den andra, och sa for vi. Jag tryckte i mig en superstark grön curry, svettades som en vilde och gjorde därefter allt för att ta vara pa mina sista timmar (eller ja, pa ett bra tag i alla fall) med mitt underbara Norge/Sverige/Danmark-gäng. Jättestort BLÄ igen när folk droppade av bussen och det till slut bara var Beauce-gänget som satt kvar i mörket, helt ensamma och konstiga. I alla fall jag kände mig konstig. Typ anti-klimax. Världens superhelg med massa underbara personer, och sa bara skiljs man at pa det där viset. Det borde inte vara lagligt.
Men da var det atminstone mödan värt.

Och sa nu da, det som nästan gjorde att jag inte orkade bry mig om att skriva om Toronto. Alltsa jag vet inte om det är normalt att SMÄLLA AAAAV pa det här viset, men det är i alla fall vad jag har gjort hela dagen fram tills nu.
(BAAAAH!)

  

Svensk nostalgivecka

{ torsdag 22 maj 2008 @ 22:25 } · { Alltihop, Musik, Québec }
{ } · { Kommentarer (1) }

Alltsa, i söndags hörde jag Boten Anna pa en allmän fest, men det svenska vansinnet slutar inte där. För gissa vad jag nyss sag pa TV? Wallander, pa franska. Inte visste jag att det var sa himla stort internationellt. Jag maste erkänna att jag kände nan slags stolthet när jag sag Kurt där pa rutan (när jag hade kommit över mitt livs största chock). Och det kändes helt bissart att se ICA-kassar och svenska regestreringsnummer och typ ”Ystad saltsjöbad”. Och justja, melodin till ”Brev fran kolonien”, kommer den fran nat annat ursprungligen? För i reklampausen hörde jag nämligen den i bakgrunden till nan blöjreklam.
Ja, och förutom allt detta svenska i massmedia sa är den första fragan som ställs när jag träffar nan, utan undantag: när aker du hem? GASH, tror ni jag vill tänka pa det?! Seigneur. Häromnatten kunde jag inte sova för att jag kom att tänka pa min avresa. Gärna resa härifran, jag BOR ju för sjutton här.

Och ja förresten, som lite respons pa era kommentarer: intrycket jag har av svenskar kanske helt enkelt är intrycket jag har av kristna. När jag kommer och tänka pa det har jag ju bara gatt pa ett bröllop i hela mitt liv, sa jag kanske inte ska börja dra alla bröllop och alla svenskar över en kam. Men det var en grej som jag kom att fundera pa. När nan här fragar mig: hur är det i Sverige? sa kan jag i princip aldrig riktigt svara. Jag kan säga nat svävande om att i MIN familj .. men jag vet inte alltid hur alla svenskar gör. Här kommer man och ska lära alla om ens kultur och sa vet jag inte ens hur jag ska svara när nan vill veta.  

Men halla! (Byter ämne i ljusets hastighet) Det sa jag inte ens, att nu har min andra värdbror OCKSA fatt ett barn! En liten kille den här gangen, Zacharie. Och tyckte jag att den andra var liten, sa var det ingenting jämfört med det här. Jag visste inte att det fanns människor som inte väger nanting. Man fick knytet i famnen och man hade intrycket av att bara halla i filtarna. Och sen sag man att ja justja, det stack visst fram ett litet ansikte ocksa. Fy vilket gulligt litet barn.
(Men ursäkta, vad är grejen med att ingen blir berörd av att bebisar spyr hela tiden? Det maste ju vara det äckligaste som finns. Där satt alla vuxna och typ: oooj, stackars liten, nu kom det mycket! VA?! BLÄ säger jag.)

Men häng inte upp er pa det, för det var en fantastiskt harmonisk varelse att titta pa. Och han ger jämt ifran sig massa gulliga pip, typ kattunge.

Och ja, nu maste jag lägga till en grej här. Igar hade vi friidrottsdag pa skolan och jag kom trea 15oo m. Bah, jag tror det är det är den första medalj jag nansin har fatt. Fast det var inte riktigt en medalj, det var mer ett vitt band. Men hur som helst. Och samma dag tror jag att jag dödade en kopparorm, helt utan vilje. Jag bara höll i den ett tag och sen när jag släppte ner den sa var den bara död. Usch vad sorgligt.

Jag känner en bot

{ måndag 19 maj 2008 @ 03:50 } · { Alltihop, Filmer, Musik, Québec }
{ } · { Kommentarer (7) }

Jag känner verkligen att luckorna mellan mina uppdateringar blir för stora. Sa nu, klockan kvart över tre pa natten, trött och bedrövlig, bestämmer jag mig plötsligt för att berätta om helgen som har varit. Jag kan verkligen välja rätt tidpunkt för saker och ting.

Vi har i alla fall haft en lang och fantastisk helg pa fyra dagar, och i torsdags inleddes den med en shoppingtur i St Georges med Pierrette och Natou. Jag köpte ingenting av det jag hade tänkt köpa, dvs saker som jag behövde, däremot köpte jag fyra par örhängen för 1o dollar. Jag och specialerbjudanden… Sucka-ducka. Varför kunde jag inte slösa mina pengar pa filmen som jag har velat köpa hela aret? Hur som helst. Fredagen var en sommardag utan dess like, termometern som svettades i solgasset visade pa över trettio grader. Sa ut studsade jag för en springtur (ih, maste komma i from innan friidrottsdagen pa skolan, ska tävla i 15oo m, och eftersom att jag har en svensk titel att försvara vill jag ända kunna ta mig igenom det utan att skämmas), och sen stannade jag och larvade mig hos Carl hela eftermiddan. Carl stod och mekade med sin nya bil och jag och Will sparkade puck. Och jag har förstatt varför man använder klubba när man spelar hockey: det gör förfärligt ont att sparka pa en puck.
Pa kvällen gick vi pa nat barnspektakel, jag, Pierrette och Michel, där barn i tioarsaldern sjöng diverse poplatar inför en halv arena med ett band och allt. Det var nan grej för att samla in pengar till nan fond för sjuka barn och programledaren, som inte är vilken karl som helst utan en rikskändis, var störtskön och retade gärnet ur barnen. 
Sen nästa dag började galenskaperna med Nicos syrras bröllop. Pierrette och Anthony slet som djur hela förmiddagen för att fixa allas frisyrer, dvs bruden, brudtärnorna och sa lilla mig. Anthony fick i uppdrag att locka mitt har, vilket inte är en lätt match kan jag säga er. Det tyckte inte han heller. Jag har aldrig sett en sa less frisör, jag trodde att han skulle börja grata, eller atminstone ge upp. Eller ja det gjorde han typ ocksa, men till slut, när svetten redan pärlade pa hans överläpp och huvudvärkstabletten började verka, fick jag nan spejsad liten boll och sag sa där dödligt chic ut som jag aldrig tidigare har gjort. Sen blev det inte sämre när jag planterade fossingarna i mina überchica klackskor, som visserligen tar död pa mina fötter men som maste vara det snyggaste par skor som jag nansin har ägt. Sa jag pudrade dom med babypuder, härdade och klackade iväg, blaögt ovetandes om att det skulle sluta med att jag dansade runt barfota med mina döfina skor dissade i ett hörn.  
Sen maste jag erkänna mig själv med att vara otroligt löjlig när det kommer till bröllop och sant. Jag hade verkligen tarar i ögonen när det blev dags för brudparet att kyssa varann, även fast det inte är folk som jag är särskilt nära. Det var bara sa fint allting, sa blommigt och soligt och kärligt, och deras lilla bebis var bara sa söt och brudens klänning sa underbar. Hjälp, ibland kan jag komma pa mig själv med att längta efter det. Det, och att fa barn. Jösses, det känns inte normalt, hoppas det är nan san där fas.
Sen fortsatte i alla fall partyt i St Joseph, och slutade inte förrän fyra samma natt. Under den tiden hann jag prata med en profesionell hockeyspelare vars bästa kompisar var svenskar, höra att jag var ett hjärta pa tva ben och fa svarta fotsulor. Det är sa lustigt, för ett bröllop hemma i Sverige, det brukar besta av en lang middag med massa sketcher, allsanger och fragesporter och andra allmänt lugna, trevliga aktiviteter. Eller ja, rätta mig om jag har fel, men det är som intrycket jag har av dom sävliga svenskarna. Här är det Smirnoff och disco hela natten lang.
Hur som helst sa sov vi pa hotellet där festen hölls.
Och nu pa tal om sova sa inser jag att klockan är kvart i fyra. Vad gör jag här? Maste i alla fall berätta en sista nyhet, och det är en STOR sadan. Kom precis hem fran nan fest som Carl tog med mig pa, som hölls ute pa en gräsmatta i Vallée. Det regnade lite till och fran, det fanns en eld, det fanns ett tält, det fanns ett dansgolv, och det var sjukt kul alltihop. Men det bästa av allt, det var när vi var i färd med att hoppa som ett gäng darar för att försöka liva upp dom trögdansade människorna runt omkring oss och jag hörde en välbekant meloldi.
(Förlat för att man hör min falsksang och för att filmen är sa dödligt rörig och lang, men jag tyckte det var sa sjukt kul.)

14 juin, c’est d’jà la fin

{ lördag 10 maj 2008 @ 15:39 } · { Alltihop, Musik, Québec }
{ } · { Kommentarer (7) }

Ahh, nu har jag sjungit, och cheerleadat, och dansat tango, och gjort chokladbollar med jordnötssmör i, kollat pa Blades of Glory och pratat till fem pa morgonen. Och nu ska Pierrette fixa mitt har tydligen, vi ska nämligen fira Mors dag i eftermiddag. Vilken lycka. Och ikväll ska jag pa nat slags musikspektakel med nan tjej med raspröst.   

Styrkan

{ tisdag 6 maj 2008 @ 22:23 } · { Alltihop }
{ } · { Kommentarer (2) }

”La force, c’est de pouvoir casser une barre de chocolat en quatre et de n’en manger qu’un carré.”

Styrkan, det är att kunna bryta en chokladkaka i fyra delar och bara äta en ruta.

Emma-Rose

{ söndag 4 maj 2008 @ 18:46 } · { Alltihop }
{ } · { Kommentarer (3) }

Är det lagligt att vara världens sötaste bebis?

N’importe quoi

{ lördag 3 maj 2008 @ 02:03 } · { Alltihop }
{ } · { Kommentarer (1) }

Precis som har, hudfärg, ögon och sprak, sa har naglarna med ens ursprung att göra. Sa tror i alla fall jag att det är.
För här har alla jättekonstiga naglar. Typ sana där naglar som sitter fast mot huvden jättelangt fram pa fingret, sa hur mycket man än klipper dom ser dom alltid jättelanga ut och böjer sig nästan över fingertoppen. Jag har sett mycket sana naglar här. Och anledningen till att jag ens har lagt märke till folks naglar, det är cheerleadingen. För i tävlingarna är det döföbjudet att ha för langa sadana, av säkerhetsskäl, och alla i laget klippte dom alltid tills det typ blödde, för annars stack dom ut för langt. Alltsa, jag har INTE sana naglar.

Och alltsa nu allihop, för Simon och alla som ville veta det: det var Emile Hirsch som spelade i den där filmen, han som inte var Leonardo DiCaprio. Och filmen hette Into the wild för övrigt.

Ja det där var ju ett innehallsfattigt innelägg, men klockan är tva pa natten.

Till helgen blir det skor, ved, födelsedagsmiddag, tjejkväll hos Joanie (”Men det kommer ju inga killar..!” ) och dop. Och idag var jag ute och cyklade Tring runt i eftermiddagssolen med Pink Floyds ljuva musik svallande i öronen. Usch vad glad jag kände mig.