Oj, nu börjar det bli farligt glest mellan uppdateringarna här. Berättade inte ens om när vi akte till en cabane à sucre med AFS och at massa typisk, kanadensisk mat (däribland isterband och ärtsoppa, vi svenskar kan tydligen inte fa ha nanting för oss själva), akte lite tag och lyssnade pa lite musik. Och inte heller att jag, Callum, Kurt, Susanna och Gianluca efterat akte och levde nattliv i St Georges, och att jag nästa dag spenderade hela dagen i familjens egen cabana à sucre och at kanadensisk mat IGEN och gjorde mitt eget sockersmör.
Och i onsdags blev det ännu mer AFS, vi tog nämligen ledigt fran skolan för att utforska Québec lite närmre. Vi fick en historia-lektion om grundandet, konstverken i Gamla Québec och lite allmänna gubbar som gjorde saker. Sen akte vi till parlamentet och lunchade.
Nej alltsa oj vad konstigt. Här satt jag och skrev och sa fick jag bara slut pa inspiration. Men vada slut pa inspiration? Hur mycket behövs det av den varan när man bara räknar upp massa saker man har gjort? I vilket fall som helst.
Jag har just lärt mig hela Manskenssonaten (YES) och skottat typ 7 ton snö pa var baksida. Och nu lyssnar jag pa Sagan om Ringen-musiken, när Gandalf dör. Sa fint det är.
Jamen nu fortsätter jag väl da. Vi lunchade, och det var typ i värdlens ”fancy”-restaurang, kändes som att sitta pa Nobelmiddagen. Världens entrecôte och grejer. Och dessutom var det nan karl, nan politiker, som betalade at oss. Kanske vill regeringen att alla utlänningar ska gilla Québec, jag vet inte. Den där karln erkände förressten nanting väldigt sant och väldigt skojigt, när nagon sa nat som han inte riktigt uppfattade.
”Man blir döv av politik.”
Sen fick vi en rundtur av nan man som alla sa var bög, själv var jag inte övertygad. Vi fick t o m kolla pa när Québecs tre partier hade nan diskussion i nan bla sal som sag ut som insidan pa ett slott ungefär. Vi fick inte höra sa mycket diskussion dock, för det tog 4o tröga minuter för nan snubbe att säga adjö till alla efter fem ars tjänst i sitt parti. När diskussion började dock fick jag världens chock. För det var nagot av det barnsligaste jag nansin har sett. Jag trodde det bara var 10-aringar som skrattar at folk för att trycka ner dom när dom försöker uttrycka en asikt. Dessa vuxna människor, som innan debatten, innan kamerorna sattes igang, pratade glatt med dom andra partierna och betedde sig helt vuxet och normalt, förvandlades till okänsliga djur. Det kastades förlämpningar och hån kors och tvärs, det kändes helt oseriöst. Det var lite jobbigt att se att politik inte kan skötas pa ett mognare sätt än sa.
Och en annan sak som jag har tänkt pa, som inte alls har nat med saken att göra, det är religionen här. Häromdagen fragade min engelskalärare hur manga i klassen som var ateister, och det var en kille som räckte upp handen. Jag vet inte om det är jag som är helt inte med pa noterna hemma, men jag har känslan av att det skulle vara betydligt fler än sa i min svenska klass. Och jag minns att Pierrette sa nan gang, ”alltsa det är inte sa att jag inte tror pa Gud!”, som om det skulle vara nanting man behövde skämmas för. Kyrkan här är trakig och inte särskilt ungdomsvänlig, men samtidigt är Gud mycket mer självklar. Det var inte längesen dom tog ner korsen i skolorna, för att inte diskriminera dom som inte var katoliker. Jag menar, hur mycket kors sag man i svenska skolor för tre ar sen?
Igar var jag pa Secondaire en Spectacle i skolan, störigt bra. Självklart tog mitt batteri slut precis innan showen, sa jag kunde inte filma Patricia som sjöng ”Je t’aime” sa att man bara ville dö av välmaende, eller dansgruppen som skrämde skiten ur hela publiken.
Efterat akte jag i alla fall och kollade pa skräckisar hos Marie-Pier, och jag tror att mitt sittande pa helspänn fyra timmar i sträck brände mer kalorier än vad som fanns i de sju kilon chips jag at.
Ikväll bär det av till Vallée igen, ska iväg med Mathieu och kolla pa en hockeymatch hos Alain och lyssna pa nat coverband pa skidklubben.
Québecs motto, eller slagord eller vad man ska säga: jag kommer ihag.
