Le fabuleux destin

Nu har det hunnit bli sa bedrövligt sent sa jag kör en kortis idag.

Jag har blivit bakvänd värdfaster! Patrick, min galna, larviga, sinne-som-en-nioaring-bror har blivit far. Hans stackars fru Johanna led i ett helt dygn innan det bar iväg till kejsarsnitt, och vid tio-tiden pa kvällen den första mars kom lilla Emma-Rose till världen. Akte dit söndag förmiddag och hälsade pa det lilla knytet, och jag bara dör. Finns det nat underbarare än alldeles nyfödda bäbisar? Det var sa fint att jag nästan började grata när jag höll i henne för första gangen. Enorma, blaa kinesögon, en liten plupp-näsa, sammets-kalufs och den mjukaste huden i världen. Helt fantastiskt. Och att ha sett Johannas mage bara nan vecka innan, och sen känna det lilla livet ligga där och andas och bara vara världens finaste i ens famn och veta att hon faktiskt lag där i sin vattenbubbla och hade det bra. Konstigt det där. Jag är nog inte den första som kallar det ett mirakel.

For i alla fall sedan och träffade Kurt och Callum, och nu har jag fixat balklänning! Nu kanske det finns nagra som tänker ”hoppsansa, hon är da ute i god tid”, men jämfört med i princip alla tjejer i skolan sa är jag ute i sista minuten. Vid jul cirkulerade tidningarna runt i klassrummen, och varje gang vi akte hem fran en cheerleading-träning var dessa arma klänningar samtalsämne nummer ett. Men i alla fall. Nu har jag den. En svart, barryggad sak, helt underbar. En san där som man absolut inte vill ta av sig för att dra pa sig ett par slaggiga jeans.
Och även den här gangen under ett besök hos Callum upptäckte jag mycket skumma TV-program. Typ Mr Rogers’ Neighbourhood. Nan som har kollat pa det? Helt oslagbart. En sjungande, lam karl som leker med rullar och förklarar att den största rullen är störst och att den minsta är minst. Jag menar, vi har ögon, gamle man. Vi SER det.
Sen var det den där lilla killen som gjorde sin egen glass och som sa uppenbart hade fatt repliker att det var sorgligt.

”What kind of milk do you drink?”
”Milk from a cow.”

Och idag for jag och akte skidor i den blyga lilla slalombacken i Vallée-Jonction. En opistad nedfart pa ca fem meter, men det var grymt kul i alla fall. Jag och Pier-Anne testade pa ett antal härliga trick i den 3o-centimeter djupa snön, och efter att Ariane och henne syrra hade kommit och joinat oss ett tag for vi hem till Pier-Anne och käkade varmkorv, kollade pa en film och klädde pa klippdockor pa internet. Himmel vad längesen det var jag gjorde det, och vad kul det är! Man borde släppa fram sin flick-sida lite oftare, man mar sa bra av att sitta och välja vilket vinga-par man ska klä sin fé med och bara förundras över hur fint och glittrigt allting är.

”Mentir, pour fruit son reflet dans le miroir.”