Le fabuleux destin

Yes, sitter här och knaprar pa mina svenska Non Stop som blev över efter att ha pyntat ett trasigt pepparkakshus.

Känner att efter allt tjat om den där debatten maste jag ända berätta hur det gick. Och det gick typ stralande. Även fast jag kanske nämnde ett argument av fem och fick användning för fem procent av allt jag hade skrivit, bara för att det jag hade tänkte säga typ inte hade nat med saken att göra när det andra laget kom med sina argument. Men da körde jag pa mycket inlevelse istället, och hela klassen (inklusive lärare) skrattade ikapp när jag gastade pa om My Little Pony, slöa ungar och Hitler. Visserligen sa jag i princip samma sak hela tiden under dom knappa fyra minuterna jag pratade, men alla var sa roade över att höra mig prata över huvud taget, sa jag kom undan. Det är sa kul att göra sant där när folk skrattar, MED en. Ahh. En san lättnad. Sen var det ju mindre kul att läraren sa at killen i andra laget att han lika gärna hade kunnat lata bli att komma dit för att han var sa dalig. San är hon. Man vet aldrig vart man har henne.

I alla fall, tillbaka till skolan efter en välbehövd helg, da jag akte till Sayaka i Beauceville och partade. Inledde hela kalaset med att aka PULKA, vilken lycka! Helt legendariskt var det, jag trodde jag skulle dö när jag satte mig bakom Callum pa en snowracer och vi susade i cirkus 1oo km/h nerför en bilbacke. Det gar sa störigt fort när man är tva. Sen tänjde vi pa gränserna och tog oss ner för en gammal skogsväg, “pa anda sidan guppet”. Kurt var sa gullig och mogen igen och agerade förälder.
“It’s steap, I can see it from here!”
Mycket snö, mycket brottning, rullning och racing, och mycket öl. Vad är det med Beauce och öl föressten?
Ja sen akte vi i alla fall hem till Sayaka, dinerade, spelade Guitar Hero, kollade pa film (”Toc toc toc”) och badade bubbelpool ute i snön. Och jag gjorde nagot för första gangen som jag bara kände att man maste göra innan man dör: jag kastade mig i snön för att hoppa direkt ner i bubbelpoolen igen. AJ kan jag bara säga. Visst det var kallt i snödrivan, men det var ingenting emot hur det kändes att komma ner i vattnet igen. Oj vad det stack. Det gör jag nog inte om gratis.
Sov över där med hela AFS-gänget, kom väl i säng vid femtiden, härliga tider. Vaknade vid atta ungefär och vart tvungen att kliva upp för att inte väcka dom andra med min vildsinta hosta. Sen blev det en slö söndag som nedvarvning efter den legendariska lördagen, da jag pa kvällen somnade pa nioslaget, efter att ha kollat pa nat program där Celine Dion träffas sina fans. Alltsa jag vet inte vad jag har emot sant där. Visst, hon är säkert jättetrevlig, hon verkar väldigt nere pa jorden när man ser henne, men jag klarar inte av program som bara verkar finnas för att typ helgonförklara en artist. Där fansen sitter framför kameran och berättar hur fantastisk hon är och där man bara ser Celine när hon är pa stralande humör och helt i balans. Jag vet inte jag. Det är lite för mycet Celine Dion här för att det ska kännas riktigt hälsosamt.

Hade en vansinnig cheerleading-träning igar, efter tva timmar med hockey utan skridskor pa skolan (där jag för övrigt fick ett blamärke pa fingret. Det ser ut som att jag har pest eller nanting.) Nästa tävling närmar sig och vi klarar inte alla vara stunt i laget. Press press press och supermycket träningsvärk. Men det är ända sa kul, jag kan inte pasta nat annat. Tänk att jag skulle hamna i den sporten liksom. Halla pa att lyfta och slänga och fanga. Jag har typ ständigt haft färska blamärken sen jag började, men det är som en del av charmen tycker jag.

Och nu maste jag berätta nanting annat kom jag ihag. Igar natt vaknade jag halv fem efter att ha drömt en lang dröm om hur jag precis skulle aka hem till Sverige igen. Av nan anledning hade fyra manader här “hoppats över”, eller spolats fram, sa jag hade inget minne av hela varen och min hemfärd var samma kväll. Och jag hade inte packat min väska och jag var tvungen att säga hejda till alla även fast jag inte ville, och jag fick bara panik för att allt var sa oplanerat och hastigt och lustigt, och allt bara hade passerat sa fort utan att jag hade märkt nanting. Och av nan anledning var jag med Nora och pappa, och sa sa jag att jag ville köpa resgodis till bilfärden hem till Sundsvall, bara för att det känns sa hemma, och för att det var sa längesen. Sen plötsligt var dom inte där, utan jag var med min cheerleading-tränare Marilyn, och hon bar mig pa ryggen ända till Eriksdal där det var ett läger pa gang. Och vi var tvungna att säga hejda. Inte för att jag trodde att jag skulle sakna henne sa vansinnigt mycket, men usch vad jobbigt det var. Och sen när jag vaknade hade jag panik. Jag var sa himla rädd för att aka hem att jag inte kunde somna om pa tva timmar. Vad är det för fasoner? Sa fort som jag slutar ha hemlängtan börjar jag fasa för hemresan. Men det är stört. Jag har nog aldrig riktigt insett vad det kommer betyda att behöva lämna allting, men det börjar ga upp för mig. Jag har här världens bästa kompisar, och jag vet inte om jag nansing kommer se dom igen efter juni manad. Jag skulle ge vad som helst för att kunna sluta tänka pa det, men alla bara paminner mig om hur mycket dom kommer grata när jag aker. Ahhhh, jag vill inte höra det.
Ja. Det är väl ett tecken pa att jag trivs i alla fall, och det är ju bra.

Nu ska jag vandra, imorrn ska jag pa prao med Patou och pa fredag är vi lediga igen, yes vilken lycka. (”Kolasaaas, vilken lycka!”) Pa torsdagkväll ska jag till Marie-Pier och spela Guitar Hero, pa lördag ska jag kanske med Pier-Anne till Vallée-Jonction och pa söndag har vi en träff med AFS och jag ska fa aka skridskor för första gangen pa alldeles för länge.