Michels lilla citat betyder ”Man försöker, test one, test two, test three, det gör inget!”.
Nico kom just med nat som typ är hemmagjord blodpudding. Det ser lite läskigt ut, men jag gillar ju i alla fall blodpudding i Sverige sa jag kan ju ge det ett försök. Men jag tal verkligen inte att tänka pa att han har tagit blod fran en gris och bara… uhh. Dom behövde ju inte förklara för mig hur man gör det.
Helgen.
Cheerleading-tävling! Ahh, sa vansinnigt kul det var alltsa. Var inte ett dugg nervös pa hela dan, förutam precis när jag vaknade och inte alls kunde somna om. En frisör som jobbar med Pierrette tog sig tid och försökte göra en slickad och härlig hästsvans (poängavdrag för massa löst har som hänger och slänger, ajabaja) men han klagade pa att mitt har var för halt, sa da kom Pierrette och tog i med hardhandskarna med krämer och geléer och sprayer och gummisnoddar. Och OJ, vilket litet huvud jag fick, och vilka stora öron! (”Det är för att jag ska höra dig bättre!”) Sen bar det av. Typisk Bring it on-bitchattityd när vi kom dit, alla lag kollade snett pa varandras frisyrer och gympaskor och uppvärmningsrörelser, och vi fick dessutom värma upp med tre lag som gar nat sportprogram och tränar varje dag och är proffs. Men vi körde i vind med vara Panthères, och slutligen gick allt ganska bra, även fast en tjej hade druckit kaffe och RedBull i mängder och skakade som ett asplöv när hon blev lyft. Mitt stunt-lag missade ett litet uppkast, men volteigen (Pier-Anne för övrigt) flög i alla fall lite grann. Och jag hade sa kul hela tiden, ibland ville jag bara skratta. (Lite ocksa för att jag kände mig sa där falskt dunder-hurtig som man ska känna sig när man cheerleadar.)
Det var föressten galet innan. Vi fick ga igenom en säkerhetsinspektion, för det finns massa regler om piercingar och sant för att minska skadorna, och jag kände mig som en fange i ett fängelse. Lyfta pa armarna, visa naveln, visa fingrarna, räcka ut tungan, inspektatör som fingrar i ens har för att leta harnalar, och sen sta pa en lang, superrak linje och se oskyldig ut när dom pekar ut vilka som bär skor som inte är tillatna. Det var lite pressat.
I vilket fall som helst. Marie-Pier kom pa kvällen (var ensam hemma da Pierrette och Michel partade med Michels chef), och jag bakade ännu en kladdkaka, och vi kollade pa Sonata Arctica och sjöng jätteförfärligt framför datorn och kollade pa nan störd video med Jim Carrey som jag skrattade mig fördärvad at. (Alltsa kan nan lära mig hur man länkar till en film i bloggen?)
Jag gar raskt vidare till söndan. Vilken underbar dag! Större delen av AFS-gänget träffades och akte slalom hela dan, svinkallt men soligt, och jag kände mig som kungen i djungeln pa mina hyrda skidor, iförd Michels täckisar och mina nyköpta brillor.
Men vad är det med att äta chips! Sluta ta med chips som lunch! Chips är inte mat! Chips är snacks! Chips är softa-framför-TV:n-föda! Man mar daligt av att äta för mycket chips! Sluta ät chips! Jag äter för mycket chips!
I alla fall, det börjar närma sig middagstid, en främling (puh, inte längre) entrar salongen och jag känner att jag har skrivit nog för ikväll, men jag aterkommer vet ni vad.
(Ah, jag och Pierrette ska klä varan julgran ikväll.)
Goder afton!
Min present som jag fick förra helgen pa AFS:s julfest. Han ser sa nöjd ut.
