(Jag rakade bara ha den pa hjärnan.)
Nej nu tycker jag att det börjar bli vansinnigt glest mellan inläggen. Det är bara det att mitt huvud är sa fullt av saker, ta sig tid att sätta sig och skriva ett blogginlägg har känts som för mycket begärt den senaste tiden.
Alltsa gar jag hastigt vidare till att berätta om helgen. I fredags träffades AFS-gänget fran Beauce hos Callum, den glada Australiensaren (langt ord, blev det rätt?). Kom dit, efter manga vändor fram och tillbaka längs gatan i mörkret, och jag, Callum, Ali och Kurt satte igang att spela biljard. Jag maste ju säga att jag inte är nan talang när det kommer till biljard. När det gar bra är det ofta nat jag inte alls har förutsett, alltsa är det bara tur.
Resten anlände senare, och det blev mer biljard, chips, musik och dart. (Dart Vader.) Callums värdpappa var föressten lite kul, han var typ en hjälte pa biljard och korrigerade gärna och ofta folks fingrar och höfter när dom skulle till att skjuta. (Stöta, slunga (”Ska jag slunga den här bakat?”), trycka…?Vad gör man?)
Efter hela kalaset sov jag i alla fall över hos Sayaka, japansk tjej som bodde i närheten. Vi pratade i typ tre timmar pa kvällen. Sa vansinnigt bra det känns att prata med nan som vet exakt hur allt känns. Allt jag sa höll hon med om, allt som hade hänt hade hänt oss bada, alla situationer man har hamnat i, allt som har varit jobbigt… T ex. det här klassiska när alla skrattar och man själv flinar lite matt en sekund efter. Och sa det faktum att man inte lyssnar lika mycket längre. I början var jag helt lyhörd och försökte första när folk pratade även fast det var typ meningslöst, men nu orkar jag verkligen inte anstränga mig hela tiden pa samma sätt. Eftersom att hon sa samma sak kanske det är normalt. Da behöver jag inte gräma mig över att det är sa.
Och föressten, vi pratade bara pa franska och jag insag det inte förrns efterat. Jag tror jag kan mer än vad jag vill erkänna för mig själv bara för att jag inte vill fa en chock när jag märker att jag inte var sa duktig som jag trodde. När jag märker att jag inte klarar av nanting som jag trodde att jag skulle klara av. Hellre det motsatta i sana fall.
Men i vilket fall som helst. Nästa dag fick jag dögoda blabärspannkakor av Sayakas värdmamma. Jag at för mycket, men det kanske var värt det. Sen for vi iväg för att köpa en present till Ali (det blev en tval, yeah), ty det var hans födelsedag, sen vidare till Ali och hans vansinniga värd-tvillingar. Kanske sex ar gamla, och livsfarliga. Slogs för allt dom var värda, non-stop. Gillade att banka pa magar och huvuden med mini-hockeyklubbor.
Vi kastade lite bollar och jag fick hela gänget (ja det var alltsa afs-arna igen) att leka bodyguard! Dom fragade ideligen vad sjutton poängen var, och manga verkade ganska roade av att leken är totalt hjärndöd och att den inte har nan poäng förutom att man knuffas tills man blir för trött för att fortsätta.
Sen fick vi korv, och dom serverade öl. Det är helt sanslöst vad öl man dricker här, och det är ingen som bryr sig om att ungdomar inte far dricka det egentligen. Vi sjöng för Ali, och jag fick sola med den svenska ”Ja ma han leva”. Kändes bra, mycket bra. Särskilt eftersom jag var den enda med en egen melodi.
Sen, vet ni vad, gick vi iväg för att bowla. Det var grymt kul, jag kan ju tala om för er att jag rullade in nagra strikes. Sen var det sa att jag skulle filma italienaren när han skulle slunga iväg sitt klot, da han gör det pa ett hysteriskt roligt sätt. Först tassar han liksom fram, sen använder han HELA kroppen, inklusive huvudet, för att skjuta fram klotet, han knycker liksom till. Mycket underhallande. Men när jag filmade vart han väl nervös eller nanting sa han gjorde världens praktvurpa ute pa banan. Jag skrattade tills jag nästintill kvävdes. Jag vagar inte lägga upp filmen här, jag vet inte vad han skulle tycka om det, (men jag kan ju tipsa er om att söka pa ”the crazy italian guy” pa youtube…).
Sen blev det McDonalds i nan timme eller sa. McFlurry, iPodar och hörlurar som skickades hit och dit, utbyte av erfarenheter fran skolan, kodak-moments och solnedgang. Det kändes föressten bra att beställa pa franska. (Sa jag det att det var första gangen när jag var i Québec med Pierrette? Jag beställde nummer sex, eller tva, kommer inte ihag. Och vatten.)
Det sista som hände var i alla fall att vi gick och sag en fotbollsmatch. Inte nan svensk sparka-pa-rund-liten-boll-fotboll, utan buffel-fotboll. Varför kallas det ens fotboll när dom för det mesta bär och kastar bollen? Det var i alla fall kul, svinkallt, men kul. Vi kurade under en filt at varmkorv efter halva tiden. Biljard-pappan var där, jag vet inte om han var riktigt nykter. När vi sags sa jag nanting, eller var det kanske Kurt, och da svarade han, flinandes: ”Sweden…!” Vi hade sagt typ hej.
Kom hem pa kvällen och at massa choklad som stod framme. Näringsrik dag föressten, här är hela menyn:
- Pannkakor
- Lönnsirap
- Chips
- Varmkorv
- McFlurry
- Varmkorv igen
- Choklad
Alltsa nu ska jag fatta mig kort. Supertrevlig helg, träffa andra AFS-are är verkligen halva nöjet med en san här resa. Allt som man har gemensamt, och sa internationell man känner sig sen! Det är egentligen helt bisarrt att jag, en svensk, gick där pa en gata i St Georges, Québec, med en italienare, en nya zeeländare, en australiensare, en colombian (hjälp, heter det sa?), en japan och en turk. Hela världen samlas liksom för att äta korv och bowla.
Nu gar jag vidare. Har jag berättat att dom har ett sant här mobbing-system pa gympan, där man väljer sitt lag? Det har dom. När vi ska spela deras typ av fotboll blir jag vald sent kan jag ju säga. Men det roliga är att alla tycker att jag är en stjärna pa vanlig fotboll. Vilket skämt egentligen, jag som alltid har tyckt att jag är värdelös pa allt som har med bollar att göra.
Alltsa nu maste jag vandra, Pierrette vill att jag kollar pa ”The loft story”, typ Big Brother fast pa franska. Mer filosofier nästa gang, vi ses!
