Haha, lugn i bussen allihopa, jag vet att det finns svenskar som eldar med ved! Det var min familj jag pratade om. Och Kick, det var veden som var grejen ^^
Sadärja.
Igar var det AFS-träff med Beauce-gänget. Grymt kul att träffa alla, och grymt häftigt att vi pratade franska med varann. Det gar ganska snabbt ända, att lära sig. Det var en fin dag, som präglades av volleyboll och medtagna mackor. (Mackor som man har tagit med sig, inte mackor som har varit med om nagot dramatiskt.) Den här volleyboll-trenden som rader i Sverige kom jag minsann inte undan när jag akte hit har jag märkt. Men tack och lov sa har jag äntligen lärt mig att bemästra dom här arma fingerslagen.
Jag träffade min läkare där föressten, jag vet inte vad sjutton han gjorde där, men det var ju kul. Han tyckte det var hysteriskt roligt när jag citerade têtes à claques (världens roligaste, det är pa franska, men bara som dom ser ut…), kanske mest för att jag citerade nanting överhutvudtaget pa franska.
”Je veux juste un sundea aux peanuts!”
(Jag blev förresten vansinnigt bränd i ansiktet. Inatt smetade jag hela fejjan full med nan supersmet som luktade riktigt illa, men det ser lika bedrövligt ut idag. Och imorgon ska vi ta vara avslutningsfoton, typ det viktigaste fotot som kommer tas under det här aret. Kul att jag kommer ha en inte alls särskilt prydsam hudton.)
Samma kväll var det i alla fall maskerad-party i St Frederic. Eftersom att vi at middag vid nio-tiden (far man äta sa sent?) sa missade vi typ hela grejen, men Michel och Nico klädde ut sig i vilket fall och vi for dit. (Jag och Pierrette var lagom blygsamma och tog pa oss varsin hatt.) Jag träffade François, han hade nan lila särk pa sig. Men eftersom att det inte hände nanting där längre for vi hem till Yvan, en jättelang man som har en massa kor. Där blev det högljudd bonn-musik, dans och en massa öl fram till klockan tolv da Nathalie skjutsade hem mig och en smatt drucken Pierrette.
Eftersom att jag har min körtelfeber borde jag vara jättetrött, eller atminstone känna mig lite sjuk, men nej. Jag kunde inte alls sova. Antagligen gjorde jag väl det till slut, för klockan tva, när Nico hade festat färdigt för kvällen, fick han för sig att han skulle komma in och väcka mig, och efter det kunde jag inte somna pa en och en halv timme. Sen vaknade jag klockan sju imorse, pigg som en valnöt. Jättekonstigt.
Jag och Pierrette ska iväg och shoppa idag, sa nu lämnar jag er. Oh, jag har nog glömt att berätta en massa saker, men det far räcka for den här morgonen.
Tjoflöjt!
Dom har sin himla ved!
Trät ska flyttas till en maskin för att skivas pa ena ledden, sen ska det flyttas till en annan maskin för att skivas pa andra ledden, sen staplas veden pa Nicos gräsmatta, sen staplas veden pa ett bilflak, sen kastar man veden, sa mycket som far plats i en näve at gangen, i ett stort hal, sen gar man ner i källaren och staplar veden igen.
Allt detta flyttande av ved tar pa krafterna. Var hos Patrick häromdan och flyttade hans bränsle inför vintern. Dom fragade om vi värmde upp varat hus i Sverige sa här. Jag sa nej. Vi har elektricitet. Mycket mindre flyttande av ved pa det viset. Men även mycket mindre efterrätter.
Long time no see mina vänner, nu har jag mycket ett berätta. Jag kan ju börja med att berätta att jag tänker börja skriva ä och ö. Jag vet inte riktigt hur man skriver den sista bokstaven än. Men det kan ju bli konstigt. Det där med sjalarna tänkte jag inte alls pa…
Nu kollar jag i min lilla bok här var det var jag skulle skriva om. Först pa listan efter det här med veden är ett teaterbesök i Québec med skolan. Det var (ah, nu kom var söta men otroligt glupska hund och hälsade pa) kul men tröttsamt, jag kan ju säga att jag inte förstod allt, men det kändes alltid lika trevligt när jag förstod en mening eller tva. Den handlade typ om en soldat som kommer hem efter andra världskriget och gar igenom en massa svarighetblablabla…
Jag somnade nästan. Fast den var bra, det var den. Och den dagen hade vi med oss egen lunch, för vi for dit under lunchtid. Och jag gillar att ha med mig egen lunch. Det känns sa kul att massa smasaker att sitta och gnaga pa, och i det här huset finns det alltid kakor, och kakor är ju extra kul att ha att sitta och gnaga pa.
Och nu ska jag berätta den vansinnigt spännande historien om min knöl. Jag tror att det var samma kväll, eller kvällen efter som jag bara inte längre kunde förneka att min hals hade svullnat upp. Ja, jag trodde att jag skulle dö. Da skrattade Pierrette litegrann, men det är lugnt.
Sa nästa kväll akte vi hela den langa vägen till St George för att besöka en läkare (det kändes jätteseriöst, jag aker aldrig en lang väg för att besöka nan himla läkare) och han (pratade jättefort, sa att salivet bara sprutade) sa att jag borde ta ett blodprov för att veta om det var en ”ganglion” eller en ”mono”. Jag visste inte vad nagot av det här vad, men den där ”monon” verkade jätteallvarlig när dom pratade om den, jag skulle typ inte kunna ga till skolan pa tre manader. Eh.
Sa ännu nästa dag fick jag hoppa över en baseboll-turnering och aka till sjukhuset för det där arma blodprovet. Det var mitt första blodprov, och det var INTE kul. Jag visste inte att det skulle se sa äckligt ut.
Men, senare samma dag ringde läkaren och sa att det var en ”mono”. Hjälp, tänker jag, nu kommer tre manader av min vistelse här vara bortkastad. Men icke, när jag skriver till min utbildade far far jag veta att det bara är puss-sjukan. Körtelfeber. Och nu mar jag fint. Det var den historien. Ingen dramatisk sjukhusvistelse med dropp, inget missande av skola. Nähä. Inte den här gangen heller.
Igar kändes det väldigt bra, tva ganger. För tva ganger anlände jag till ett ställe med Pierrette och Michel, och sa slutade det med att jag umgicks med nagan annan. Och en gang gick jag fram och hälsade pa en bekant fran skolan (som Pierrette inte kände, alltsa en kontakt som jag hade knytit alldeles själv) pa franska, och sa fick jag beröm av honom för min franska. Vilken lättnad. Själv märker jag inte skillnaden, den kommer för langsamt tror jag. Plus att jag bara tänker pa det som inte gar bra, typ att hänga med pa lektionerna.
Men nu maste jag ta en paus. Har suttit här sa länge att mina ögon ramlar ur halorna som sma kuber snart, och sa är jag hungrig som en varg. Jag är alltid hungrig här, eller framför allt sugen. Pinsamt att jag redan har gatt upp i vikt. Var ska det här sluta?
Nu maste jag nog prioritera engelska-laxan, har skjutit upp den alldeles for lange, men nar jag kommer tillbaka ska jag beratta hemligheten om hur dom kan ata sa mycket efterratter och anda inte vara stora som hus!
Jag kommer fa vara med om tva barnafodslar det har aret! Jag kommer fa folja tva blivande foraldrapar under nio manader, och jag har inlett med att kolla pa ultraljud och lyssnat pa en decimeterlang bebis hjarta. Det var ganska fascinerande att se den lilla krabaten pa tv:n och samtidigt se den blivande modern sta dar brevid, och veta att den lilla krabaten ar inuti henne. Vilken tanke.
Men nu till sakerna.
Finns inte sa mycket att saga om skolan, det rullar pa i sakta mak. Minst en gang per dag ar det nan som fragar om jag forstar mer pa lektionerna nu, och det ar lite pafrestande eftersom jag inte gor det. Daremot har jag markt att jag inte behover tanka sa fasligt lange nar jag ska papeka nan liten grej, och det ar ju ett litet framsteg. Aven fast det fortfarande kanns som att jag anvander mig av exakt samma vokabular varje dag, samma meningar vid samma tillfallen. Det ar sa jobbigt det har med ordforrad. Jag far flashbacks fran nian nar man satt och pluggade glosor dagen innan provet, som man glomde bort kvallen efter. Det ar ju omojligt att komma ihag allt jag lar mig. Tank om jag skulle gora det, da skulle jag vara sjukt duktig nu.
Det far val ta sin tid antar jag.
Men okej, helgen! Efter den varsta skoldan pa schemat (franska ganger 2, vilken mardrom) blev jag hamtad av Pierrette, Michel och Nathalie for att aka till ett vansinnigt fint stalle tva timmar norrut, dar floden St Laurent blir till hav. (Den har familjen koper chips i tid och otid, den har gangen som fika pa bilresan. Jag som trodde att chips var amnade for fredagskvallsmys.)
Vi kom iallafall till det har stallet och checkade in pa nat som paminde om en blandning mellan ett vandrarhem och ett dockhus. Sa har var det namligen.
Nar jag och Nathalie kom in pa vart rum var det enda vi sag ett virrvarr av blommor och spetsar i alla mojliga rosa toner. Vaggarna kryllade av rosa sma rosbuketter, och man hade fast spets pa ALLT. Stolarna, sangen, gardinerna, handfatet… Vansinne vad mycket spets. Sen slutade det med att vi bytte rum, inte for att varat inte dog, utan for att Pierrette och Michels rum blev ledigt nar dom flyttade till ett storre rum som Nathalie hade sett i katalogen. Det var typ lyxsviten. Dom ar krasna vill jag lova.
Iallafall. Nasta dag oste regnet ner, men glada i hagarna for vi ivag till baten som ta oss ut pa VALSAFARI! Ja, valar. Det var sjukt kallt, blott och blasigt, men det gjorde ingenting for vi sag anda nagra valar i regnrusket. Nar det blev for kallt kopte jag en varmchoklad och (hor har, det ar vansinne) en liten oskyldig (trodde jag) kaka, inte sa markvardigt stor, som visade sig innehalla 44o kalorier. Det ar liksom en maltid. I en liten kaka. Jag var proppmatt i timmar efter den.
Och det slutar inte dar! Samma kvall at jag gratinerad seafood. Och nar jag sager gratinerad menar jag att dom sma rakorna simmade runt i en ugnsaker form fylld till bradden med smalt ost. Jag hade ont i magen sen, i ca ett dygn. Jag ska aldrig mer ata nanting som ar gratinerat i det har landet.
Nasta morgon stralade solen, men vi var tvungna att aka hem for att … *trumvirvel* … Jag skulle pa min forsta match med cheerleadingen! Woho, sa vansinnigt pa G. Det gick bra, och det var valdigt intressant att kolla pa matchen. Dom ser sa himla kul ut i sina biff-utstyrslar, och nar hela ganget kom rusande precis forbi oss forvaxlade jag dom for ett tag med en hjord bufflar. Men sina sakert 9o kilon var skakade dom marken, dundrandes, knuffandes och brolandes som vildsinta tjurar. Sen plotsligt hoppade dom pa varandra och bildade en enda stor, brolande hog med bollen langst ner. Verkligen en sport for starka dumskallar.
Och cheerleadandet? Jora, det var ju bara som att vara pa vilken match som helst och skrika halsen av sig varje gang det hander nat intressant. (Touchdown, Pantheres, scooore six more!) Jag kande mig lite fanig i min korta kjol, viftandes med en bla pom-pom, men asch. Det var kul att dansa, och jag kande mig cool nar vi korde vara ”stunts” och lyfte och kastade tjejer upp i luften.
Men jag fattar inte vad som ar grejen med att sta upp i typ fyra timmar i gassande sol. Kanske drabbades jag av lite solsting. Trott som en gnu akte jag efter matchen hem till Steeven och Claudia och efter en lang aterhamtning framfor tv:n fick vi middag, och jag at en munk som troligen var den godaste i varlden.
Chö påh.
(Den Québecanska accenten sitter som en smack.)
Tja Pier-Anne! Läget? Du är en snygg och trevlig tjej och du har ett vackert leende och ett bord. Du är inte sugen på yoghurt.
Jag har verkligen hamnat i ett bonn-samhalle. Det dar jag sa om country, det ar bara sa sant. Idag var det nan slags western-dag i skolan, och alla hade pa sig cowboy-hattar och cowboy-boots. Bara det faktum att typ alla ager sana klader. Under lunchen spelades det country-musik pa hog volym och folk kunde givetvis massa danssteg som gick i hand med den allmanna bonn-andan. Ar det det som heter riverdance foressten?
Och sa har jag borjat vanja mig vid att det luktar koskit lite har och var.
Idag fick jag ett litet ryck. Jag har timmar lite da och da pa mitt schema da jag far sitta ensam i biblioteket och gora vad jag vill. Jag hade tankt lasa min bok idag, men istallet borjade jag skriva ner massa meningar om hur sjukt less jag var, pa franska. Vilken toppenide. Avreagera sig och trana pa spraket i samma ovning, tva flugor i en small skulle jag vilja saga. Och efterat kandes det lite battre for allt handlade om hur vardelos jag ar pa franska och om hur jag har slutat ta in vad folk sager bara for att jag ar sa superduppermegahypper-less pa att inte hanga med. Sen nar jag kollade pa papperet insag jag att jag inte hade kunnat skriva allt det dar for tre veckor sen.
Och sen, vet ni vad. Efter musiken kommer det fram nan karl till mig som jag inte vet vem det ar, och sager foljande: du har sa manga talanger, du spelar musik, du sportar, du pratar franska och du ar blond.
Vem ar du? ville jag saga, men det skulle kanske lata oartigt. Han var ju snall som sa sadar menar jag, och jag behovde verkligen lite uppmuntran gallande spraket.
Aha! Pink Floyd pa radion!
We dont need no education, we dont need no false controls
Dark sarcasm in the classroom, teacher leave those kids alone
Sa, det rackte for att jag skulle tappa traden.
Det har med maten. Det ar inte direkt som att jag blir tvangsmatad med skrapmat, men ar det latt att motsta nar man hela tiden erbjuds de mest angenama saker man kan stoppa i munnen? Nan slags glass med praliner. Oooh. Choladtarta. Kakor! Jag alskar ju kakor. Det gor Michel ocksa. Och Pierrette alskar hederligt snacks. Typ chips. Jag gillar chips. Men jag ska ju joina det dar loplaget pa skolan. Pa tal om att lopa, vi sprang pa gympan idag. Jag har aldrig sett mig sjalv som en serios lopare, men jag har verkligen saknat att springa. Bara arbeta utan att tanka tills man inte orkar mer. Jag ar sjuk och har ont overallt efter cheerleadingen, men det kandes fantastiskt.
Och justja, pa tal om pannkaka. Idag skulle vi tydligen lamna in nan uppgift pa franskan som jag helt hade glomt och inte var kapabel att gora. Men det var tva vanliga sjalar som sa till lararen att jag hade varit med dom och gjort den har grejen. Sa nu kommer jag fa ett betyg for nat jag inte har gjort. Det ar ju lagom soft.
Och nasta uppgift ar att skriva en novell (pa franska, jag tar mig for pannan), men jag ska bara illustrera och skriva en prolog pa engelska.
Jag vill lara mig nunununu, jag vet inte hur, men tills dess klarar jag mig nog. Man kommer ganska langt utan att forsta nanting.
Jag har fatt mina cheerleader-klader! Dom ar gula och bla, Sveriges flagga hurra.
Nu maste jag ta mig i min himla krage och lasa lite i boken jag fick av franskalararen. Nan historia om en rumansk tjej och hennes flykt till Québec, for tolvaringar. Jobbigt men absolut nodvandigt.
Tjoho!
(Ljuva musik. Pink Floyd kan verkligen radda vilken dag som helst.)
Himmel, jag vet knappt vad jag ska skriva forst langre. Pressar hjarnmusklerna till max och bestammer mig for att svara pa era kommentarer.
Simon, dom visste inte att det var lakrits, och dom visste inte att det var salt. Hahahahahaha.
Paus:
1. Jag ska inte svingas upp i luften, jag svingar upp i luften.
2. Det ar inte gift, det ar dom som ar oerfarna.
3. Jag har en ryggsack. OCH ett pennfodral. (Fast i Sverige har jag ju faktiskt ett pennfodral som forestaller en kossa. Det ar ju ocksa valdigt moget.)
4. Lakrits och gott, sirapsskinka ar konstigt.
5. Man kan val saga att jag kanner mig lite som i mitt esse dar.
6. Nej, det gar inte. Uh.
Och Elin, jag har nog sallat mig till en del. Jag har som sagt ryggsacken och pennfodralet, men det ar bara for att det koptes at mig. Och jag gar runt i en ring pa rasterna, och jag gar inte en sekund for tidigt till lektionerna.
Men jag har inte spanat in nagra killar, for det finns inga att spana pa, jag har inte med mig gronsaker till lunch och en gang gick jag till toan ensam.
Kick, jag kanske kommer vara tjock, men Metallicatrojan stannar pa. Ingen fargglad syntet i sikte sa lange jag far som jag vill!
Pappa, tva veckor ar inte mycket. Inte om man jamfor med ett ar. Och tanken pa er kanske har passerat min hjarna nagon gang sadar.
Jag lovar att vad mamma an sager sa kommer du inte vaga saga att ni saknar mig, ni vill val inte verka vekare an mig antar jag?
Nu till saken.
Ankomst lagret med AFS den har helgen. Sa vansinnigt kul att traffa alla och diskutera de har minst sagt handelserika veckorna. Och sa bisarrt att prata svenska. De forsta orden kandes bara fel i munnen och jag var tvungen att anstranga mig lite extra for att fa orden i ratt ordning. Hjalp, vad kommer handa efter ett ar?
I alla fall. Storsta delen av dagen pratade vi bara, och det var inte som att det nansin ville ta slut pa samtalsamnen. Amnen som poutin och ”la la” kom upp, och jag var inte den enda som bara ville skratta at franskalektionerna. Skont att skratta at det foressten. Hela situationen kandes mindre allvarlig den dan, nar det gick upp for mig att jag inte ar helt ensam om att vara i den.
Samma kvall var vi hos Nathalie och Nico, vi kakade nat som jag inte minns vad dom kallade det, men det var som fondue fast man steker kottet istallet for att koka det. Jag at for mycket. IGEN. Nicos syrra med pojkvan var dar, och jag fick sitta och vagga deras lilla bebis. Jag har troligen vaggat varldens sotaste barn.
Sen dansade vi kvallen lang till fransk country-musik. (Ja, country. Det ar typ det som ar grejen har. Alla alskar country, alla kan texterna och alla kan dansstegen. Jag far val helt enkelt lara mig att uppskatta det.) Michel, Nico och Pierrette var inte helt nyktra, som vanligt, och jag var inte helt pigg.
Partyt mynnade ut i nattligt kortspel, jag borjade med att bara sitta och kolla pa det som jag trodde var ett vanligt, hederligt parti Hjarter. Glad i hagen over att jag kunde spelet bestamde jag mig for att delta, och det visade sig att det var nat helt annat. Forsta rundan spelade jag med mina regler. Mitt lag forlorade. Sen forsokte dom riktiga forklara reglerna pa franska, men min somniga hjarna hade sagt stopp for langesen. Sa en smatt ostadig Michel fick sitta brevid mig och saga vad jag skulle lagga. Jag tror vi vann till slut.
Nu maste jag nog dra mig till sangs. Om inte datorn protesterar igen sa kommer det bilder pa facebook. Gick inte sa bra sist.
Ma gott vanner!
Laktrits! Djungervral, salt och blandat… Mmm, vilken lycka.
Men det var inte sa uppskattat av min familj. Nico och Nathalie spottade bada ut det i vasken. Nico svor. Jattemycket och jattehogt. Michel fragade om jag ville att dom skulle do. Pierrette sag ut som den gangen Toby irriterade en skunk. Claudia foredrog Ahlgrens. Toby vagade bara slicka lite. Och Eric sa att det var gift.
Forlat da.
Sa vansinnigt kul jag hade nar hela familjen spottade och grimaserade at denna svenska delikatess. Men dom gillade iallafall Ahlgrens bilar, och nu far jag all lakrits for mig sjalv.
Och har kommer lite allmanna grejer som inte har nat sammanhang:
Alltsa det ar helt omojligt att duscha efter gympan for man hinner inte! Tyvarr. Men om alla ar lika ackliga kanske det inte gor sa mycket.
Ja, jag har ett sant pennfodral. Vi var pa shoppingtur for att kopa allt skolmaterial, och da bara fick jag en san. Och ja, jag har en ryggsack, men det ar min gamla svenska rygga, och den ar inte lika hysterisk och lagstadiet som alla andras.
Och ja, jag har haft bild. Vi har ritat diverse grejer, bland annat en man upp&ner och lite stilleben. Det ar nog mitt favoritamne an sa lange, for nar jag val blir satt i arbete har jag samma forutsattningar som alla andra. Mycket skont.
Jag har upptackt att det inte bara ar min vardmoder som roker. Alla pa det har stallet roker.
Jag har blivit dalig pa engelska. Jag pratar engelska pa samma satt som jag pratar franska. Stapplande och grammatiskt fel.
Nar man dricker oboy har ar det som att dricka flytande chokladpudding.
Pa tal om sota saker. Idag at jag skinka som BADADE i sirap. Det var speciellt, men okej.
Och jag hade varldens konstigaste lektion. Forst pratade lararen i trettio minuter, jag vet inte om vad. Sen fick vi sitta vid datorn och gora vad vi ville resten av lektionen. Dvs andra halvan.
Har jag sagt det, att jag har haft min forsta cheerleading-traning? Jag fick bli en sa kallad ”back”, den som star bakom den som ska kastas upp i luften och lyfter och tar emot. (Dom ar vilda med sina himla ”stunts”, mina ogon holl pa att hoppa ur halorna.) Jag fick traningsverk overallt och ett blamarke pa armen, men det var grymt kul. Sen var ju dansen lite si och sa. Men anda, det var kul. Forsta matchen ar om en dryg vecka, hall tummarna for mig tack. (Nu kan jag ju tala om for er att jag langtar tills jag far se vad vi ska ha pa oss.)
Och jag vill inte att ni ska tro att jag bara gar och irriterar mig pa saker har, det ar bara det att det ar det som ar roligt att skriva om. David ar sakert jatterolig, sexy-yeah-tjejerna ar ju faktiskt inte elaka bara for att jag ogillar deras klader, och jag har bara haft en kort depression pa tva dagar. Allt har ju gatt jattebra egentligen, det ar inte alls sa bedrovligt jobbigt som jag hade forestallt mig. Visserligen har jag inte varit har sarskilt lange, men dom har tva veckorna har varit dom langsta i hela mitt liv.
Nar jag idag fick fragan om jag saknade mina foraldrar kunde jag helt arligt saga nej. Forst blev jag lite forvanad. Ar jag kanslokall? tankte jag. Men sa kom jag pa att jag inte har varit har sa lange som jag tror. Jag far for mig att jag borde kunna prata flytande franska och sakna Sverige vid det har laget, men det har ar ju fortfarande som en vanlig semester. Josses. En annorlunda semester visserligen, men jag har varit borta hemifran sa har lange forr. Nu ska jag inte forhasta mig.
Haha hjalp, det ar en vansinnig massa manniskor som laser det har. Men desto fler som tycker det ar intressant, desto roligare ar det att skriva.
Jag har markt att jag irriterar mig pa helt orelevanta saker. Jag vet inte om det ar for att jag saknar det som ar normalt och hemma, eller om jag bara ar rattretlig.
T ex: alla tjejer pa skolan klar sig sa bedrovligt. Jag gillar verkligen INTE modet som harjar dar. Det ar fjortis och ”hej-jag-vill-se-jattesexig-ut-for-att-locka-till-mig-killar”. Och det ar faktiskt sant. Jag fick veta idag att det bland vissa personer pagar som nan slags tavling om vem som kan kla sig mest utmanande och sexigt. Inte officiellt, men det ar typ sa. Och sa dessa kladregler. Jag tror det ar det som gor det. Nar skolan inte tillater for korta kjolar vill sjalvklart alla ha dunder-korta kjolar. Alla vart helt stalld nar jag sa att vi har inte har nagra sana regler for klader pa min skola i Sverige, och dom fattade inte varfor folk inte kom till skolan typ nakna i sana fall. Give me a break. Det ar inte snyggt. Det ar darfor.
Nu later jag bitter. Men jag ar inte bitter, det ar bara annorlunda.
Idag led jag en smula pa franskalektionen. Lararen pratade pa om nanting, jag snappade upp nagra ord om bussar och femteklassare, men inte sa mycket mer. Sen fragade hon uppenbarligen nanting och alla rackte upp handen forutom jag. Da hor jag David, klassens pajas och hjalte. ”Comprends pas…” (Forstar inte.)
Vilket nederlag. Lararen fick fraga mig pa engelska om jag ville folja med pa teater. Och nagra stycken skrattade, bland annat David, och jag skrattade, det var jobbigt men det var lite kul ocksa, for jag forstar ju faktiskt sallan, och sen sa lararen: ”Pauvre petite suedoise” och jag rodnade tror jag, men som tur var satt jag langst fram sa det var bara hon som sag mig.
Jag kan ta sant har, det kan jag nog, men jag langtar definitivt bort fran det. Alla sager att jag har for brattom och att jag redan har lart mig massor, men det ar inte tillrackligt. Jag forstar i princip aldrig nar folk pratar i medeltempo, och har pratar alla i 12o. Pafrestande.
Pa tal om skolan. Det ar lustigt hur mycket det ar som ar sa invant och normalt for en sjalv som man inte tanker pa, men som man marker nar man ar med folk som gor helt annurlunda. Typ alla dessa oskrivna regler. Har ar nagra sana som rader pa min nuvarande skola:
Och justja, alla har ater ost. Rakt av, hela tiden. Man koper strimlad ost i sma pasar och gar och snaskar pa det mellan lektionerna. Och nar man ater middag har man garna massa ostkuber till maten. Som man ater rakt av. Det ar inte gott att ata ost rakt av.
Och! Nar folk ater mackor har sa smorar dom endast en munsbit, tuggar i sig den, och smorar nasta munsbit. Jag vet inte hur ni gor, men sjalv smorar jag hela mackan och ater sedan hela mackan.
Nu har jag ju faktiskt inte skrivit ett ord om Québec. (Paus, det ar en stad ocksa, som ligger i provinsen.) Men det var en helskon dag, helt fantastiskt vacker stad. Det later valdigt seriost och vuxet att saga att en stad ar vacker, men det var den faktiskt. Gatumusikanter overallt som spelade diverse tralliga melodier, och en massa butiker med konst. Och, en liten vra dar man fick ta kort med 18oo-talsklader, det gjorde vi och jag fick hora att jag sag ut som Julia Roberts i min peruk. Kladerna var inte riktigt riktiga, dom knots ihop pa ryggen sa det var bara framsidan som sag bra ut, men asch sager jag.
Nu ska jag bege mig, men det kommer bilder pa facebook inom kort!
(Och Sandra, nej det ar den stora hunden, och den lilla hunden ar inte sa liten som jag trodde. Han kanske har vaxt.)
(Och Paus, du behover inte vara ledsen i ogat for att jag lar mig det har spraket. Det later INTE som nar Aaron sjunger.)
De senaste tva dagarna har jag sammanlagt legat i rykande varmt, bubblande vatten i ungefar sex timmar. Jag tror att jag kommer fa kroniska russin-fingrar.
Igar var jag i Québec. Vilket stalle! Ska inte skriva sa vansinnigt mycket nu, men det kommer mera.
Maste bara tillagga att Toby (var hund) ar lite skum. Visst, manga hundar slickar en pa handerna och i ansiktet for att visa uppskattning nar man har kliat dom eller nat, men vilken hund slickar, helt oprovocerat nar man bara rakar passera den, pa ens jeansbekladda kna? Vad ar grejen? Han ar lite acklig, men sot.
