Le fabuleux destin

Som vanligt nar jag satter mig har sa har jag glomt halften av det jag har tankt att jag ska skriva under dan. Men.
Som svar pa era fragor: jaa, dom ar jattesnalla! Jag forstar inte allt som sags har hemma eftersom Michel bara kan nagra fa ord pa engelska och Pierrette absolut ingenting, och all kommunikation gar vaaaldiigt laaangsaaamt. Men jag trivs an sa lange, jag langtar bara tills den dag da jag kan prata lite mer obehindrat.
Haha, och dom fragade efter min favoritfarg for att dom skulle gora en valkomstskylt som satt i lampan nar jag kom. Och den var gron ^^ Min vardsyster, Nathalie, ar nan slags grafisk designer, det var hon som gjorde den.
Och jag vet inte hur sjutton man kan duscha igang ett brandlarm, det ar tydligen grymt kansligt, men nasta dag sa hon at mig att sla pa flakten nar jag duschade sa vi skulle slippa oljudet. Sjukt kul.

Igar var en helt galen kvall. Det borjade med att vi skulle kaka middag med hela familjen plus respektive, vilket betyder att vi var nio stycken. Mycket prat. (Haha, dom larde mig att saga ”ta gueule”, vilket betyder hall kaften, och jag sa det till Nico. Eh. Men han ar en clown sa dom, sa han skrattade.) Och sen kom mina fadderforaldrar helt ovantat. (Dom gor sa har, man bor typ hos sina grannar, och man har atminstone en slakting pa sin gata.) Nar han skulle pussa mig pa kinderna bumpade jag rakt pa hans mage. Den var stor. Men dom var trevliga, och dom verkade installda pa att lara mig prata franska. Och det ar ju bra menar jag.
Men sen! Sen kom det nan till himla familj, Pierrettes brorsa och hans barn, och barnets flickvan.  Jag kande mig virrig. Och alla pratade jattemycket. Men det var roligt, hela kvallen var rolig, dom alskar att skamta har, och det ar inte bara min familj.

Men nu, for att gora en lang historia kort: idag akte vi till skolan och kollade, och vi kopte alla mina bocker och grejer. Och jag har totalt blivit ihopfost med tva tjejer, som ar hur trevliga och intresserade som helst, dom pratar engelska och dom kommer ha alla lektioner forutom bild och musik med mig. (Jag ska ha bild och musik!) Det ar liksom lite for bra for att vara sant. Jag behover inte gora nanting sjalv, inte ens skaffa kompisar. Josses. Och nu till veckan ar det tydligen nat musik-jippo i St Joseph, och dom fragade om jag ville folja med. Ja! OCH: en av dom fragade om jag ville folja med pa cheerleading. Ohhhh. Haha, jag kanske blir en cheerleader, hur amerikanskt ar inte det? Okej, jag ar inte i USA, men anda. (Hall käften!<— Jag lar min vardbroder lite nodvandig svenska.) Ja men iaf. Imorrn galler det. Nasta gang jag kommer pa nat jag ska skriva skriver jag upp det sa jag slipper ha angest nar jag kommer hit.

Adjoken