Okej. Om en timme lämnar jag huset.
Jag är inte nervös, det tror jag verkligen inte. Mer förväntansfull. Så många gånger som jag har fantiserat om det här ögonblicket, och nu är det äntligen här. Jag längtar så gruvligt nu alltså, hela den här utdragna, plågsamma avskedsprocessen har gjort mig halvt galen, jag vill bara vara där. Säga hejdå till alla, hur jobbigt det än må vara, och komma iväg.
Fast jag kan inte låta bli att få lite panik. Bara för att det känns så avgörande att åka bort så länge och så långt så får jag för mig att det är massa saker som jag har glömt, och orden ”ingen återvändo” envisas med att dyka upp i min stackars överbelastade hjärna . Men det är nog bara resfebern som äntligen har slagit till, och inget annat.
Det här är helt vansinnigt. Eller? Vad det än är så känns det konstigt. Och helt fantastiskt. Det är lite svårt att beskriva hur det känns, men det är nog en bra känsla.
Vet ni vad? Om 3o timmar landar jag i Montreal.
Och nästa gång jag bloggar gör jag det från Québec.
Ses!
