Le fabuleux destin

Ovasen. Franska. Manniskor. Massa manniskor. Kaos. Annu mer franska. Obegriplig franska. En galen ringklocka. Och sa detta ovasen.
Okej, forsta skoldan. Jag maste saga att det gick bra, det gjorde det faktiskt. Lektionerna fick jag ju inte ut sa mycket av, men lunchen smakade bra, det var fint vader och jag behovde aldrig ga sjalv nanstans. Jag vet inte om dom tar hand om mig sa bra pa Pierrettes order, men det spelar ingen roll for jag trivs med manniskorna dar. 
Men det ar saaaa frustrerande nar man aldrig forstar. Nar man inte kan delta i folks samtal, och nar man inte kan svara pa nagra enkla fragor om en sjalv pa ett papper man far pa en lektion. Det var inte som att alla larare hade sarskilt stort medlidande heller, sa det gick fort, och det var jobbigt. Idag var det en gubbe som sa att han inte fattade varfor man lat mig komma pa hans lektion nar jag anda inte forstar nanting. Eh, va? Har han hort talas om utbytesstudenter forut? Det ar det dar slaktet som sitter dar lite tysta och helt lost i borjan, men som ar dar for att lara sig. Snalla manniska, have some mercy.
Men jag maste erkanna att det kanns lite hopplost med franskan just nu. Det ska ga saaa langsamt om jag ska forsta. Och jag kan inte komma pa nanting jag har lart mig pa dom har dagarna. Jag vet att jag har alldeles for brattom, att jag inte ens har varit har i en vecka, men jag ville se en forbattring NU! Och jag vet inte hur det ska ga till. Baah. Jag var sa beredd pa det har men man kan inte vara sa pass beredd att det inte kommer som en chock nar det val hander.

Okej, lite roliga nyheter da. Alla tycker att jag ar en stjarna pa engelskan och bilden. Skont att man kan nanting iallafall. Och idag sa en viss tjej att hon kanner sig sa ”cheesy” och stroppigt uppkladd nar hon ser mig i mina ”lay back”-klader. (Okej, hon sa inte lay back, men det var typ det hon menade.) Det var ju ganska kul. Jag fick faktiskt varldens uppmarksamhet for min stil idag, det var en annan tjej (som for ovrigt har min exakta musiksmak) som alskade mina avklippta vantar. Yeah.

Men okej, sa har ar det. Skolan ar stor, hogljudd och stressig, den ser ut som ett fangelse och jag trivs inte dar. Men min mattelarare ar snall, hon ska hjalpa mig nan lunch nasta vecka, och idag var engelskan extremt rolig. (Vi agnade oss at free writing, vi skrev diverse historier om Jesus, soffan dar baby-Jesusarna kom till, och grodorna som forsvann och orsakade jordens undergang.)
Den storsta anledningen till att jag inte trivs ar att det kanns sa bedrovligt att inte kunna skota skolarbetet. Jag ar van vid att kunna det. Det enda jag kan skota ordentligt ar engelskan (jag gjorde just min forsta laxa har, ehe) men pa nat vis ska jag lara mig det har spraket, och eftersom jag trivs med min familj, i det har huset, och pa alla stallen som inte ar skolan, sa ska det nog ga vagen. Och idag skrev Julie ett extremt gulligt meddelande i min agenda dar hon onskade mig en fantastisk vistelse, hoppades att jag inte saknar er for mycket, overtygade mig om att jag kommer bli superbra pa franska med tiden, och sa att hon ar uppmarksam pa hur jag mar. Typ. Och hon skrev det pa franska, och jag forstod, och halleluja. Jag forstod. Men iallafall, hon ar snall.

Men nu till nat helt annat. Alla hus har ser ut som slott! Jag vet inte varfor, men det ar vansinnigt hur folk bor. Alla har hund och nan slags pool, och som jag skrev tidigare (tror jag, jag har ingen koll langre, jag bara svavar ivag och skriver asmycket utan att marka det) sa ar alla slakt med alla. Det ar seriost sant. Igar nar vi var och kollade pa en annan sorts baseboll, dar man kastar bollen snabbt och hart (tjejer ar oftast inte med for att det ar for farligt. Jag forstar dom) sa presenterade Pierrette mig for nagra mannskor (typ alla som var dar) och alla var nagons slakting. Eller sa var det en pojkvan till nagons brorsons slakting. Och! Dom trottnar inte pa hej! Pierrette sager det varje gang vi traffar en ny person och alla alskar att saga det. (Med en ganska skojig betoning, typ upp i tonlage pa sista sluttampen av hejet. Lite som en fraga.)

Bah. Nog for idag! Internet har ar fruktansvart langsamt, sa jag far se vad jag besoker for stallen innan jag lamnar datorn. Men jag tankte att jag prioriterar bloggen, for den kan alla ta del av.
Ha det himla bra! (Och nej, min mobil funkar inte har. Helt vardelost)

Som vanligt nar jag satter mig har sa har jag glomt halften av det jag har tankt att jag ska skriva under dan. Men.
Som svar pa era fragor: jaa, dom ar jattesnalla! Jag forstar inte allt som sags har hemma eftersom Michel bara kan nagra fa ord pa engelska och Pierrette absolut ingenting, och all kommunikation gar vaaaldiigt laaangsaaamt. Men jag trivs an sa lange, jag langtar bara tills den dag da jag kan prata lite mer obehindrat.
Haha, och dom fragade efter min favoritfarg for att dom skulle gora en valkomstskylt som satt i lampan nar jag kom. Och den var gron ^^ Min vardsyster, Nathalie, ar nan slags grafisk designer, det var hon som gjorde den.
Och jag vet inte hur sjutton man kan duscha igang ett brandlarm, det ar tydligen grymt kansligt, men nasta dag sa hon at mig att sla pa flakten nar jag duschade sa vi skulle slippa oljudet. Sjukt kul.

Igar var en helt galen kvall. Det borjade med att vi skulle kaka middag med hela familjen plus respektive, vilket betyder att vi var nio stycken. Mycket prat. (Haha, dom larde mig att saga ”ta gueule”, vilket betyder hall kaften, och jag sa det till Nico. Eh. Men han ar en clown sa dom, sa han skrattade.) Och sen kom mina fadderforaldrar helt ovantat. (Dom gor sa har, man bor typ hos sina grannar, och man har atminstone en slakting pa sin gata.) Nar han skulle pussa mig pa kinderna bumpade jag rakt pa hans mage. Den var stor. Men dom var trevliga, och dom verkade installda pa att lara mig prata franska. Och det ar ju bra menar jag.
Men sen! Sen kom det nan till himla familj, Pierrettes brorsa och hans barn, och barnets flickvan.  Jag kande mig virrig. Och alla pratade jattemycket. Men det var roligt, hela kvallen var rolig, dom alskar att skamta har, och det ar inte bara min familj.

Men nu, for att gora en lang historia kort: idag akte vi till skolan och kollade, och vi kopte alla mina bocker och grejer. Och jag har totalt blivit ihopfost med tva tjejer, som ar hur trevliga och intresserade som helst, dom pratar engelska och dom kommer ha alla lektioner forutom bild och musik med mig. (Jag ska ha bild och musik!) Det ar liksom lite for bra for att vara sant. Jag behover inte gora nanting sjalv, inte ens skaffa kompisar. Josses. Och nu till veckan ar det tydligen nat musik-jippo i St Joseph, och dom fragade om jag ville folja med. Ja! OCH: en av dom fragade om jag ville folja med pa cheerleading. Ohhhh. Haha, jag kanske blir en cheerleader, hur amerikanskt ar inte det? Okej, jag ar inte i USA, men anda. (Hall käften!<— Jag lar min vardbroder lite nodvandig svenska.) Ja men iaf. Imorrn galler det. Nasta gang jag kommer pa nat jag ska skriva skriver jag upp det sa jag slipper ha angest nar jag kommer hit.

Adjoken

Idag slog trottheten till vid tvatiden. Baah. Da satt vi och kollade pa baseboll, det var massa folk overallt, alla pladdrade pa franska och nar Pierrette forsokte saga nat till mig horde jag absolut noll pga den arma speakern som kommenterade spelet.
Men sa har kommer det vara, och dom ar ju sa snalla allihop. Vi var hemma hos min vardbrorsa och hans fruga, och hon maste ju vara varldens lustigaste person. Hon pratar extremt mycket med mig, aven fast jag inte forstar nanting. Men jag behover inte direkt svara, for hon skrattar som svar pa det hon sjalv sager. Och jag fick en glassbat av henne, och vi kollade pa deras brollopsvideo. 
Dom har pool foressten. Jisses. Pool hit, och bubbelpool dit.

Och den dar fiolen. Nar jag skulle satta mig och stamma den lossnade typ alla strangar. Pierrette skrattade och sa att den var billig. Hm. Det kandes lite dumt, men jag var sa trott och avtrubbad sa det bekom mig inte sa mycket. Och Michel stamde faktiskt sonder en strang han ocksa.

Och halla! Dom har ju foppatofflor! Jag trodde jag skulle smalla av nar jag sag dom. Som vi har tjatat om att svenskar har dalig smak, och nu detta. Hela varlden har dalig smak.
Men okej, dom ar bekvama.

Och det har maste jag ocksa beratta, det var faktikst lite kul. Det forsta jag gjorde nar jag vaknade efter min forsta natt har var att duscha igang brandlarmet. Jag hade inte flakten pa, och jag fattade att det var mitt fel aven fast dom inte sa det rakt ut. Jaja.
Och vet ni vad, jag har dubbelsang och en garderob som man kan ga in i.

(Och mamma och pappa, jag vet inte om ni fick mitt mejl och jag orkar inte skriva ett nytt just nu, men jag har ingen adapter och min mobil funkar inte har.)

Ikvall ska vi ata fondue. Harliga tider!

Ja. Nu, vet ni vad. Nu ar jag har. Min dygnsrytm ar totalt hej-kom-och-hjalp-mig, sa jag ar vansinnigt trott for tillfallet, men jag har ju lovat att skriva nagra rader.

Det har kanns bra. Jag lag nyss nagon timme i familjens bubbelpool och konverserade pa franska med mina vardforaldrar. Eller ja, konversera var val att ta i, dom pratade über-langsamt, och jag svarade lite smatt faordigt. (Fåordigt, det dar sag ju vansinnigt ut.)  
Jag vet inte riktigt vad jag ska saga. Det kanns lite som allt eller inget. Ska jag skriva allt jag har att saga far jag sitta har hela natten, och det orkar jag definitivt inte, men det ar svart att valja ut gobitar fran det har aventyret nar allt ar en enda stor gobit.
Men jag har en grej. Alla tycker det ar sjukt kul att bonjour pa svenska ar hej. Jag ar inte riktigt saker pa varfor, men jag tror det ar for att deras hej (hey) betyder typ ”hurru!”. Och det ar ju kanske lite skojigt att halsa pa det viset. Eller inte vet jag, men dom alskar att skrika det i tid och otid for att se hur jag reagerar. En snubbe, Nico, t ex. Han ar foressten galen, han fragade om jag ville prova pa lerduveskytte. Snalla nan. Jag forstar inte vad han sager och jag har aldrig hanterat en pistol. Men det blev inget av idag, far se vad som hander, hans flickvan (min vardsyrra) var lite orolig. Hon trodde att det skulle vara farligt. Ja, hela han verkar farlig. Han kastade grus pa mig. Jag lipade at honom. Han typ nickade instammande och sa att vi skulle panga om en timme. Eh.

Och justja, bara for att jag kan spela cello sa tror folk att jag ar en hejare pa fiol. Haha. Min vardbroder har tydligen en fiol som han inte kan spela pa, och jag ska fa testa den. Jahaja. Jag kan val dra nagra strak och se vad som sager.

Pa tal om vansinne. ALLA pa det har stallet roker och dricker ol, och dom roker overallt, i bilen, i huset… Och nar dom roker i huset sa gar brandlarmet igang. Hela tiden. Snalla manniskor, lar er av era misstag och rok utomhus! Orka springa runt och vifta bort roken med en diskhandduk var och varannan minut.

Men iaf. Om jag inte ska vara helt slut och totalt okapabel till att forsta vad nagon sager imorrn, sa maste jag sova nu. Jag hoppas ni skoter er dar hemma, tro inte att ni kan borja leva loppan bara for att jag forsvann!
Gonatt och ha det!

 (et pour annika: eh, bonjour.)

Okej. Om en timme lämnar jag huset.
Jag är inte nervös, det tror jag verkligen inte. Mer förväntansfull. Så många gånger som jag har fantiserat om det här ögonblicket, och nu är det äntligen här. Jag längtar så gruvligt nu alltså, hela den här utdragna, plågsamma avskedsprocessen har gjort mig halvt galen, jag vill bara vara där. Säga hejdå till alla, hur jobbigt det än må vara, och komma iväg.
Fast jag kan inte låta bli att få lite panik. Bara för att det känns så avgörande att åka bort så länge och så långt så får jag för mig att det är massa saker som jag har glömt, och orden ”ingen återvändo” envisas med att dyka upp i min stackars överbelastade hjärna . Men det är nog bara resfebern som äntligen har slagit till, och inget annat.
Det här är helt vansinnigt. Eller? Vad det än är så känns det konstigt. Och helt fantastiskt. Det är lite svårt att beskriva hur det känns, men det är nog en bra känsla.
Vet ni vad? Om 3o timmar landar jag i Montreal.

Och nästa gång jag bloggar gör jag det från Québec.
Ses!

Nu är det inte ens veckor kvar. Nu är det nästa torsdag, nästa torsdag smäller det. Högt. Om två hela veckor kommer jag vara där. Helt vansinnigt, jag vet inte riktigt om jag ska vara nervös. Men jag längtar, trots att det för tillfället känns mest surrealistiskt. Jag köper väl mina presenter och packar min väska, men jag kommer troligen inte fatta det förrän jag är där på riktigt.